Om Lars Larsson Garnströms levnad

Lars Larsson Garnström var allmänt känd som en kraftkarl och som näst intill överdrivet nitisk i sitt yrke. Många talade om hans vågsamma bemödanden att rädda nödställt sjöfolk. Bland annat sågs han en dag i stickande storm göra tre försök att ensam i en liten båt bege sig ut till en lotsning. Det var med knapp nöd som han kunde räddas vid det sista försöket och han måste med våld hindras från ytterligare försök.

Privat var han en strängt religiös person. Han läste varje söndag med kraftig stämma dagens text ur sin bibel hemma i sin torftiga lotsstuga och sjöng då också några av de psalmer han tyckte bäst om. Om julaftonen samlade han kring sitt enda julljus hustru, moder och fem söner med vilka han firade den stora högtiden sjungande och läsande med kraft och anda.

I boken "Anteckningar från Gotlands kuster" berättas följande episod från hans yrkesliv:

Hösten 1831 låg briggen 'Harmonie' på Ljugarns redd förd av kapten Grén, en erfaren och sträng skeppare av den gamla stammen. En kuling från ostnordost tilltog och vid midnatt övervägde vakten ombord att "purra" kapten. Plötsligt hördes ett buller, en liten båt låg hoppande intill skutan och i röstet klättrade lotsen Garnström vigt upp på däck. Med sträv röst frågade han vakten om kapten var vaken. Svaret var nekande. Då skyndade Garnström oanmäld ner i kajutan – vilket på den tiden var ett oerhört regelbrott som kunde få påföljder.

- "Vad vill du? Vad har du här att göra? Hur vågar du störa mig?"

- "Jag är lotsen Garnström. Som ni ser har jag mitt i natten rott hit ut och är genomvåt. Det går, som ni känner, en rasande sjö. Ni måste genast lätta och segla ut på Gräsar (= ankarplatsen under Laus holmar) annars ligger briggen morgonbittida sönderslagen i land på hällarna och ni får tacka Gud, om ni kan det då, att vara räddad tillika med besättningen."

Kapten Grén menar att han ridit ut långt värre stormar i Medelhavet. Medan diskussionen fortsatte tilltog vind och vågor. Till slut insåg kaptenen den farliga belägenheten men förstod inte hur man i storm och nattens mörker skulle kunna hitta ut till ankarplatsen. Garnström bad att få föra befälet under en halv timme.

Under Garnströms befäl gjorde besättningen fartyget klart för avfärd. Så började "Harmonie" sin vådliga färd med fräsande vågor på ömse sidor. En hemsk tystnad rådde ombord. Nu anlitade Garnström all sin erfarenhet och sina fullt uppövade sinnen. Han ensam såg där alla andra endast märkte mörker. Slutligen kände han på  sjögångens minskning och på de skarpare vindstötarna att man nått ankarplatsen. Hans sista order var att låta ankaret gå och sedan svajade "Harmonie" åter stolt i säkert skydd under det att orkanen med raseri piskade och tjöt i dess rigg.

Kapten Grén bjöd nu Garnström ned till sig i kajutan, slog honom i hand under utrop: - "Tack Garnström! Du är en duglig karl!" Dessa enkla sjömansord kom från hjärtat på den väderbitne veteranen som i allmänhet ej slösade med ord, allra minst sådana som avsåg beröm.

 

Upp