Som gotländsk turistort är Ljugarn unik 

Den är den första och äldsta i sitt slag utanför Visby och dess "besöksnärings-
historia" kan följas alltifrån den semesterdag 1887 då de två första sommargästerna , Sigurd Bolin och Adolf Hauffman, uppenbarade sig därsammastädes.

Mot denna bakgrund ter det sig ganska naturligt att Ljugarn också blir länets - och väl kanske också landets - första turistort vars många företräden beskrivs med hjälp av ett hundratal snabbkonsumerade limerickar.

En ---------- aa
fick -------- aa.
När -----  bb
så ------- bb.
Men ---------- aa.

Formkraven på en reglementsenlig limerick är som synes stränga och obönhörliga. En alltid femradig strof med slutrimmen fördelade enligt ovan.

Första radens sista ord bör helst vara ett lättrimmat ortnamn som t. ex. Koskullskulle. Om ortnamnen tagit slut är det dock tillåtet att ta till något annat slutord.

Koskullskulle alltså. Tänk om Du också för ro skull skulle? Skaffa Dig en svensk bilatlas och ett dito rimlexikon. Men börja försiktigtvis med något annat lättrimmat ord.

T. ex. Korpilombolo.

Lycka till.
Och välkommen till Ljugarn!

Hans von Heijne

En höstdag får jag för mig att sätta pennan till
ett svagt linjerat block för att se vad pennan vill.
Den för mig runt på Ljugarn i tvära hopp och kast.
Emellanåt den hejdar sig och säger: "Stopp. Håll fast.
Försök att på fem rader bli sann och vittnesgill."

Vid Ljugarns bastu står på goda skäl en hållbar ljugarbänk.
Med bord av fastlandsimporterad bunkersten. Som skänk
från Alva gamla skola till bänk en skoltrappssten,
som bjälkstycken från gotländskt kyrktorn fått till ben.
En vacker utsiktsplats, där varje del är en historisk länk.

I våtvärmen där inne har Du hela sjön en face, Du.
Toaletten, förr ett karbad, kommer också väl till pass, ju.
Vårt lögarhus i toppenskick
ger varje gäst en värmekick.
En strandbastu så fin som denna bräcker faktiskt astu bastu.

När Arne Borg, en snabb och hård en,
fick simma framför Sjöviksgården,
stod Ljugarnborna där och glanade
och mellan simtagen de anade
att gästen lekt med världsrekorden.

De längtar alla efter sol och sanden.
Men först de möts av kalla handen.
Längs Storvägen de vilsna far,
och irriterat undrar: "Var?
Var fanken ligger själva stranden?"

Med fjolårsminnen en hel packe
i femti max från backens nacke,
vi sommarvistet återser.
Förväntansfullt vi rullar ner
till sommar’n via Hallut’ backe.

Vår fornborg, byggd av sten och sand,
till dels försvunnit efter hand.
Det var ett nog så korttänkt busdrag,
att nyttja fornvallen som grustag
för vägen längs med Ljugarns strand.

Förr badgäster i grävda gropar
med namnskyltar man såg i hopar.
Men ljugänningar tyckte till:
"Här får man bada var man vill.
Igen vi alla gröpper sopar!"

I Vitvär en bra bit från strand
låg Mavstainen. Men efter hand
så växte kusten sakta ut,
och stenen hamnade till slut
en fem, sex meter upp på land.

Folhammars usprung reser många frågor.
Dess raukar tycks ha vridit sig i plågor,
men med sin revkalk pall dock stått,
när stormarna till anfall gått.
Skulptörerna var vind och vågor.

På vår strand strax norr om Nybron stod en svensk kamel.
Utmejslad av havets vågor. Under kriget ett befäl
vid försvar av stranden lade vikten.
Fann att den förstörde sikten
och lät spränga hela rauken. Hej, kamel. Farväl!

  Förr i Gamlehamn han stod, en färggrann träsoldat,
  högst på taket av en bod och jämt till strid parat.
  Än idag vi honom har
  kvar som Ljugarns närförsvar.
  Nu den nya fiskehamnen är hans pastorat.

Gula Gården, Ljugarns stolthet, bär på ett problem.
Den som löser husens gåta bör få tantiem.
När de byggdes ingen vet.
Byggaren är högst sekret.
Forskning krävs i detta ämne. Sätt den i system!

Sjöviksgården, en gång byggd för "Badgästsocieten".
Badkamrer och utedass samt lång altan mot evigheten.
Halmhattar och parasoll.
Nu en annan, bättre roll.
Bygdegård med gott om folk och mycket på tapeten.

Ljugarns vandrarhem är faktiskt föga vandrarhemnormalt.
Omgivet av flera små museer minst qvadrupelmusealt.
Och bland sina många "vandrare"
har det mycket sällan klandrare.
Enligt gästbokskommentaren har man trivts fenomenalt.

Storvägen tvärs genom Ljugarn är från Hallute rätt lång.
Men för förstagångsbilisten var den dock för kort en gång.
Körde ända ut på Nybron, där han plumsade i spat.
Tog sig ut ur bilen själv och spankulerade kavat
till en vänlig själ på byn med en varm och skön schäslong.

Många hus på Ljugarn flyttats från nån annan plats.
Fast fast egendom de rört sig från den tomt där först de satts.
Så tag varning. Kanske kåken
Din en dag vill ut och åk,’ en
flyttglad byggnad, den Du bor i, redo för en ny seglats.

Tony’s Bar som näringsställe är här ensam i sitt slag.
Håller öppet hela året på snart sagt varenda dag.
Julafton är den dock stängd,
varför jultomtar i mängd
tär sin gröt nån annanstans - med kanel efter behag.

Nästan allt om Ljugarn vet Du, sällsynt kunskapsintensiv.
Svar på alla frågor har Du och sägs vara objektiv.
Dock vi aktar ej för rov
att här sätta Dig på prov:
"Vartåt ställer Du Din kosa för att hitta Gisle Riv?"

   Tro det inte, om Ni vill, men det är faktiskt sant.
   Ljugarnspostens flyttningsiver genom åren är konstant.
   Under hundrafemti år
   ny adress den ständigt får.
   Sju stycken den haft till dato. Men när blir den emigrant?

Vår historia sen många år
baklänges Ni följa får,
om Ni varsamt gräver ner Er
i vårt återvinningsberg och ser Er
runt bland alla Ljugarnspår.

Hemängen, vårt vackra smycke,
hävdas bör i varje stycke.
Dock - när änget väl ska skötas
blott ett fåtal brukar mötas.
Dålig stil i mångas tycke.

Vid Hallute man tog i hast sats
och byggde upp en vacker rastplats.
Men det dröjde inte länge
förrn på dörren satt ett stänge.
Platsen nu tyvärr schackmatt-satts.

Minns Du ännu Strandvägstallen,
sedan länge fälld och fallen.
En dag skulle vägen breddas.
Tallen kunde inte räddas.
Saknesam är strandtallstrallen.

Lövängstomten var länge så sank
att där åktes skridskor på vinteris blank.
På raukar som där ännu stå
man satt och snörde skorna på.
Runt sen på isen i snirklar man slank.

Nog har Du hört talas om "Femöresbanken"?
Herr Claudelin själv var väl pappa till tanken.
Ett nystartat Konsum ville han klå,
som snabbt fick i disken vantarna slå.
Men Claudelins ångade på utav fanken.

   När Louis Sparre i sin ateljé ung David instruerade,
   så var det faktiskt närapå att alltihop fallerade.
   Ty när Ahlqvist kom med sina första skisser,
   skickligt tecknade på nybörjar’ns premisser,
   trodde Sparre att han dem på smörpapper kalkerade.

Parkeringen vid Espegard - mer ofta full än tom.
Den långa raden bilar där är en förträfflig dom
ej mindre över Peter än även över Lotta.
Men bäst är morgonöppet långt före klockan 8
med ännu varma frallor för nyväckt läckergom.

I Lövängsträgårn stadigt står ett jättebord av sten,
där Vilhelm Moberg en gång satt i sommarsolens sken.
Det påstås faktiskt att
han där skrev Rid i natt.
I Ljugarns litterära arv en oförglömlig scen.

Vid skyltskåpet på Storvägen där bör Du göra halt.
Kulturuddens museer där i smått tagit gestalt.
En försmak här Du lätt kan vinna
av det som enkelt står att finna
på gångavstånd vid hamnen, där Du gratis hittar allt.

Den tvåmänning på Lindblads tomt vars rester där får dö,
har i etapper seglats runt vår ö i Östersjö.
Vid rodret - härför finns belägg -
satt amiralen Jacob Hägg.
Och seglen finns än strax intill - i ateljémiljö.

I Ljugarns minsta fönster ses året runt en ros.
Om aftonen diskret belyst. En ren och enkel dos
av skönheten och av behagen,
som varje kväll liksom på dagen
åt den som huset går förbi som gåva anförtros.

Ej särskilt långt från Ljugarn kan man plocka kantarell.
Men längtan ut till svampskogen tyvärr är generell.
Så alltför många hittar dit
och gör så träget sin visit,
att skörden man får med sig hem blir minst sagt marginell.

När Storholmsinvasionen av vildgäss blev akut,
för både kor och hästar tog sommarbetet slut.
Nu Skarpholmsträden varv på varv
förstörts av nyinflyttad skarv.
Hur gör man för att få en skarv att kort sagt veta hut?

Med brandsprutan på kroken vår brandbil ryckte ut.
Men vägarna var kurviga och sprutan resolut
sig haka av ibland på färden.
Så när man skulle släcka härden,
då fanns det kanske vatten där - men inte någon sprut!

En upprustning oss skulle glädja
av Ljugarns röda gamla smedja.
Dess utrustning finns ännu kvar,
men tidens tand på huset tar.
Till vilken fond skall man väl vädja?

Ett bulhus som en byggsats kan lätt plockas isär
och sen sättas ihop igen - rätt likt sig ungefär.
Till Ljugarn från Östergarnsholm - unik marin manöver -
man fört ett hus och faktiskt blev det inga bular över.
Går Du idag längs Storvägen så ser du huset där.

I solen hon seglar i fullriggad storståt.
Så vacker att skåda att knappast man tror på’t.
Hon tecknar sig svartvit och knivskarp mot skyn.
och utgör från land en smått overklig syn.
Visst är hon en hägring - Petsarve Storbåt!

Hör vårt förslag den dag idag
och tag ett tag och slå ett slag.
Se till att det blir prima drag
och att vi handlar överlag,
hos Ljugarns Handelsaktiebolag.

För vår matvaruförsörjning Konsum numer ensam står.
Efter sommarn’s toppförsäljning vintern mest på lågvarv går.
Om Du kortsynt köper det Du ska på annat håll
kan butiken på Din hemort snabbt riskera gå mot noll.
Och Du sågar av den gren på vilken än Du sitta får.

Flera hus på Ljugarn kan vi tacka ryssen för.
Under hela kriget fanns här som sig också bör
fullbemannad avlyssningsstation.
Personalen sökte få fason
på sitt boende och byggde hus med gott humör.

Två kungar totalt hittat hit över dan.
Gustaf den Femte till Bringsarveplan.
Carl Gustaf, han tog sig en kortare titt här,
som av något skäl endast ägnades Vitvär.
För båda en ostkustvisit momentan.

När kvarnen på kvarnbacken stod i sitt flor
satt bönderna med omald säd och väntade och svor.
På kvarnhuset kvarnhästen vände och vred
och vingarna snurra’ och malstenar kved.
Idag endast körkmack i stolpkvarnen bor.

När valborgsmässbålet ska brännas till noll,
ja, då dyker vi upp ifrån olika håll.
Vi samlas på Sjövik till ärtor och sång,
och traskar med facklor och ungar along
till Lausvikens strand under vådeldskontroll.

Kulturuddsmuseer - en hel kavalkad
har vaktats en lång räcka somrar i rad
av samma personer. Och framåt de drevs.
Men vaktarna åldras och nytillskott krävs
till framtidens vakthållningsentreprenad.

På Ljugarns många tomter får tvenne socknar dela,
så det är svårt att hålla nån ordning på det hela.
Själv bor Du väl i Ardre. Din granne bor i Alskog.
Vill man se vem som bor var, så blir det ett visst valknog.
Fram och tillbaks bland socknarna då tvingas man att vela.

Ej finns här någon kyrka men väl ett fint missionshus.
Men tiderna förändrats. Svagt lyser nu missionsljus.
Församlingen är liten
och nog så kort respiten
tills alla har försvunnit. Kvar finns blott traditionssus.

Fredrik Åberg hade här diverse olika funktioner.
Hjälpte folk med skrivelser och med deklarationer.
Fiskade och jagade på Skarpholmen ibland
från sin lugna stuga. Ville inte gå iland.
Intog här i byn som sagt ett flertal positioner.

Ljugarn som turistort har drygt hundra år på nacken.
Hauffman och Bolin kom hit med hela pick och packen.
Året för de första? Artonhundraåttisju.
Tusentals var sommar kör i detta nu
sina bilar i semestertankar nedför Hallut’backen.

     Visst hade man väl mer än gärna den gången varit med
     när Wetterströmar, far och son, här smidade och smed.
     Vallonblodet det sjöd
     och slägghammarn den ljöd,
     och stängerna av smidesjärn de i kolbrasan vred.

Om fornborgens tillkomst man ingenting vet.
Trots provschakt i vallen har alla gått bet.
Evig är den dock ej, ty
en gång byggdes den som ny.
Men varför och av vem och när förblir dess hemlighet.

Klassiskt kortnamn här på Gotland är sen länge "DBW".
Ljugarn ville likna Visby och drog till med "LBV".
"Ljugarnsbadets Vänner" fulla namnet lydde.
LBV för många en gång åtskilligt betydde.
Kortspel, danskväll, idrott, bio. Nu tyvärr passe’.

Hålvägen ju löper rakt ned emot stranden.
Numer asfalterad medan länge endast sanden
täckte dess yta, vars nedre del var
skjutbana, av vilken inget finns kvar.
Och ingen kan minnas skytteförbanden.

Gästisplan - förr plats för tältdukebio,
liksom för kungauppvaktning med brio.
Förr hela planen av brädstaplar täckt.
Slipers och balkar och bräder och läkt.
För övrig historia rådfråga Clio!

När Gute kom från norr, hon tuta’ vid Folhammar,
och när hon kom från syd, ja, då bröla’ hon vid Holmar.
I vänster- eller högervarv runt ön hon ständigt for.
Det här och var lär finnas dom som ännu går och tror
att frasen "Gotland Runt" från hennes färder stammar.

Lotsbefattningen på Ljugarn mycket länge gick i arv.
Garnström och Ronander här i hamnen varv på varv
skötte jobbet med den äran.
Ut med lotsbåt på begäran.
Andra släkter skar emellan blott i någon skarv.

Den gröna fyrplatsbacken som Du tror är gjord av jord,
innehåller, hör och häpna, kalkugn, stycken 1 - och mord!
Vem vågar gå förbi där sent om kvällen,
när stormmoln jagar över himlapällen,
och slänten strax invid ens sida av idel mord är gjord.

Kalle Engströms gamla lastbil - kedjedrev, massiva hjul.
När den for förbi oss hördes av vårt samtal ej ett smul.
Ljugarn aldrig hört på maken,
döpte den till "Dunderbraken".
Med maxfart på blott tjugofem en somnambulmodul!

Tiden förändras och Ljugarn med den.
Länning och gistgard - var ser man dem än?
Kalkexport och släketäkt.
Ingen vardagsmat direkt.
Snart rauken vid Folhammar vår enda perenn.

Dufvenbergs och Gästis och det stolta Ekesborg
förr om alla Ljugarngästers trivsel drog försorg.
Lövängen och Badpanget och Bruna Dörren står
jämte Kråkan nu för nattlogi plus gröt och roquefort.
Fixar picknick om Du vill med bröd och vin i korg.

Knappast gjorde han nån skada.
Ljugänningarna blev glada
när den kände Jacob Dubbe
vid sin kalkugn tog en nubbe.
Var nånstans låg Dubbes lada?

Jämsides med tullarknogen
strandridaren skötte krogen
med adress Storvägen 5.
För en del ett andra hem
efter fisket, skogen, plogen.

Butraivs och Hallute, Nygårds och Lavas.
Ljugarns fyra gårdar. Den sistnämnda stavas
inte alls så som i folkmun den låter.
Av de tre första knappt nånting står åter.
Kanske nån gång över något det snavas.

Träbolaget här är faktiskt inte vicken
småfirma som helst. Det ger samhället kicken.
Funnits här länge och utvecklats bra.
Viktigt som 7 att vi kvar det får ha.
Vad vore väl vi om vi ej hade Snicken?

Strövarleden vår är väl värd att vandra.
Mycket att prisa. Inget att klandra.
Utmärkt väl utmärkt. Färgen är blå.
Var som helst kan man den börja att gå.
När åt ett håll Du gått, kan Du vandra det andra.

Den vita sporten övats här på flera skilda ställen
i långa byx och veckad kjol av sommargästkartellen.
Man servade och lobbade.
Men ortsbor sporten nobbade.
De lade hellre sina nät i ljusa sommarkvällen.

Elis och Åke, byggare båda,
länge tillsammans haft byggdagar bråda.
Runt om i Ljugarn skönjer man spåren.
Mängder av hus har de byggt genom åren.
Här överallt sina verk kan de skåda.

Storvägen, samhällets ryggrad, sig sträcker
lång mellan kåkar och grindar och räcker
alltifrån Hallut’ till vitt magasin.
Breddad och hårdgjord den blivit med ti’n.
Sommartrafiken dock bybor förskräcker.

Kontakten mellan ortsbor och vissa turister
i det förgångna väl haft sina brister.
"Visst blir det allt bättre ju flera vi har.
Men nog är det skönt mer än tomt när dom far,
och höststormen ilsket i Aspdungen rister".

  Några kalkinpyrda, delvis vatt-randade bräder
  i Strandmuseets innertak vår forskartanke leder
  till att det till skänks en gång nog rivningsvirke fått
  från den gamla kalkladan som där på platsen stått.
  Denna djärva slutsats länder upptäckar’n till heder.

Förr fick alla varor läktras över Lausviks grunda bankar
ut till båtar som på redden låg och väntade för ankar.
Först på 20-talet får man som man vill,
och kan låta båtarna vid Nybron lägga till.
Nu trafiken upphört. Ensam trut på bryggan vankar.

Strandridar’gården - i vår tid intakt än,
byggdes av tjuriga bönder från trakten.
Städslade därtill av auktoriteten
långt bort i Visby hos överhögheten.
Makten bestämde om lönen och takten.

Betlass förr rullade Storvägen ner.
Snustorr av damm eller slirig av ler.
Jobbet var slitigt och lönerna njugga.
Betvågen stod där i mordhögens skugga.
Betor i hamnen - det ser vi ej mer.

Gamlehamns länning och gistgard med mera
förr för sitt ändamål skulle fungera.
Rustade än några bodar där står.
Tvärs genom läget turisterna går.
Föga benägna på gistgard fundera.

Säd på loftet blev för tung, så golvet brast isär.
Dubbla golvbjälkar nu gör att det det mesta bär.
Bidrar gör en järnbalk, lagd på längden mitt i huset,
av vågorna från bron förpassad ned i vattenbruset.
Så för dagens föredragspublik nu golvet säkrat är.

Om Din Ljugarn-odysse’ har gjort Dig mogen för diner,
eller kanske dejeuner, nedsköljd med cafe’au lait,
bör Du snarast ställa färden till en plats som väl är värd en
stunds besök med milsvid vacker utsikt över fjärden.
Ljugarns veterligen enda strandbadarcafe’.

Förr sockarna runt ön fick ge namn åt vägar våra.
Mycket fiffigt om man vill orienteringen försvåra.
"Ambulans till Slitevägen 7"
tror man ska till Slite ju.
Missförstånd som detta kunde lätt få följder svåra.

Det lär finnas tvenne sojden inom Ljugarns hank och stör.
Utan nån funktion numera, nåt de själva ej rår för.
Rensa upp dem, låt dem minna
om den tid vi sett försvinna.
Kalkstensrundel, hål i mitten, skålformig exteriör.

Väg som skiljer Claudelinska ifrån huset mittemot
förr hölls stängd med grindar trots visst urbefolkningsknot.
Sträckan var privat, förstår sig.
Dock med tiden man förmår sig
att för alla öppna vägen fot för fot för fot för fot.

Vandrarhemmets tomt var fordom uppodlad i varje vrå.
Vinbärsbuskar, trädgårdsgångar, grönsaksland, en stor berså.
Grönskan Strandridaregårdsfasaden dolde nästan helt.
Sjön från gårdens fönster syntes endast styckevis och delt.
Jämför dagens vida gräsplan - solvarm trädgårdsstolsdepå.

Ardre bor man tveklöst "i", men Ljugarn bor man "på".
Låter ganska konstigt, men man säger faktiskt så.
Om nu "garn" i Ljugarn innebörden "udde" bär,
ligger skälet till vårt litet udda "på" törhända där.
Uddar hela landet runt bor man ju "på" ändå.

Gunfjauns lilla ödekyrka kan ej göras mycket åt.
Ligger där den alltid legat, minnande om svunnen ståt.
Vet att Du, om Du så vill,
kan få se en Gunfjaun till.
I en bod i Ljugarnhamnen David Ahlqvists gamla båt.

Ljugarns återvinningsgård har det i regel tyst och lugnt.
Men när grinden väl har öppnats kör vi dit med lätt och tungt.
Ända sedan femtitalet
dit vi sopmaterialet
fört, så nu är tippen traktens allra högsta punkt.

Staffliet ställt vid Aspdungen och blicken vänd mot Gamlehamn.
Med denna vy har flera målare sökt skapa sig ett säljbart namn.
Sjövik, bastun, fiskeläget
gav åt tavlan något eget.
Himlen, vattnet, stranden, släken - allt tog konstnären i famn.

Genom flera stolta släktled Claudelins repertoar
var så dominant och vidsträckt att den halva Ljugarn bar.
Stora marker, handelsbod och allehanda mängdimport.
Mjölk- och spritförsäljning, säd- och trä- och kalkexport.
Om det stora handelshuset finns ej minsta papper kvar.

I mitten av augusti turistströmmen har redan svängt.
Knappt någon flyktig fastlänning har då sin vistelse förlängt.
Som vanligt i september finns hela sommarvärmen kvar.
Men stranden är helt tom på folk. En plastburk här och var.
I många hus längs Storvägen är redan tyst och mörkt och stängt.

Titta! Masse Klintberg kommer vandrande från När.
Med sig längs den låga stranden apparat och bilder bär.
På det stora strandbygdsloftet har han tänkt sig visa dem.
Året detta hände det var nittontjugofem.
Tre kvarts sekel senare hans bästa foton ser Du där.

Gunnar Olsson, Petsarve, lokal fossilofil,
letade längs stränderna ett okänt antal mil.
Nu hans samling hamnat i ett hus som man kan kalla
Stenmuseet med viss rätt. Det minsta av dem alla.
Inträdesavgiften dit är noll, ty sådan är vår stil.

Landets glada pensionärer - äldre, friskare och flera -
borde i september oss besöka mycket mera.
Ty då har vi vår i särklass bästa sommarmånad.
Kvar den har sin värme - från det varma havet lånad.
I varje pensionärstidskrift bör man om detta annonsera!

Under kriget längs med stranden låg det bunkrar till försvar.
Taggtrådsstängsel däremellan. Mestparten ej längre kvar.
Fastlandsbruten urbergssten man använde att bygga,
så att mannarna där inne skulle kunna skjuta trygga.
Måttbeställda bunkerstenar nyanvänds nu här och var.

Strandridarens ladugård strax intill vägen än står kvar.
Hästen, kon och grisen den för gott dock lämnat har.
Vandrarhemmets självhushåll nu huset ockuperar.
Hungriga sig gästerna sin egen mat serverar.
Pris- och trivselmässigt fördelen är uppenbar.

Man vid vandrarhemmets trappa faktiskt rätt så utsatt är,
ty semesterbilstrafiken är som allra intensivast där.
Förr just framför trappan mitt på vägen stog
flaggstången, men tullar’n inga mått mot detta tog.
Då för tiden var trafiken på sin höjd rudimentär.

Förr med tåg till Etelhem. Till Ljugarn sen med bussen.
Hoppa av vid Gästisplan och tacka snällt för skjussen!
Båtturisterna i egen bil numera tar sig hit.
Gång på gång de sommarn lång oss gör en kort visit.
Många dock i svindyr flygfåtölj ibland placerar stussen.

Förr for man till sitt sommarhus och stannade sen kvar
tills semestern tagit slut och inget kvar man har.
Nu flängs det hit och härifrån vid pass varannan dag
Om solen skiner skönt, så blir man kvar ett tag.
Om inte man geschwind till nästa solkust drar.

Langbienne - idag ett bortglömt Ljugarn-namn
på läget här som föregick vår fina fiskehamn.
Från Gamlehamn dit flyttats flera vackra bodar.
Där också nya byggts. Med rätt Du så förmodar.
Två pirarmar mot havet Dig skyddar i sin famn.

Knappt hinner man till Ljugarn förrän
ens hunger driver en till Bruna Dörren.
Att i sin skräck för kalori
gå just den dörren stolt förbi,
det vore faktiskt rena snurren.

Om Du har nån fattig krona spard,
spela inte bort den på hasard,
utan åk till Ljugarn och spendera allt
på kaffekopp och bakelse samt bröd av nybakt halt.
Hela Gotland hittar dit - till Espegard.

I varje litet samhälle man ser vid första blicken
det fina lilla företag som ger åt orten kicken
I vinterfrid och sommarhets
det har sin trogna köparkrets.
På Ljugarn heter firman sedan länge "Snicken".

Nå, vart går vi? Har Du någon trevlig matlokusidé?
Dit där man från borden horisontens rand kan se
medan man sig, mycket hungrig, låter maten smaka.
Smör och bröd och varmrätt jämte kaffekopp med kaka.
Givetvis till Ljugarns fräscha gamla strandcafé.

Vår soptipp här i Ljugarn i skogen slagit bräsch.
Dit färdas vi emellanåt i sprängfylld skräpkalesch.
Dess dimensioner är numera imposanta.
Där träffas både vänner och bekanta.
Dit sveper in emellanåt en ståtlig bilkortege.

En Sequoia Gigantea finns att skåda här i byn.
Hundra meter lär den kunna växa upp i skyn.
Ett par tusen år ska den med tiden kunna bli.
Den som lever får väl se. Fast det blir nog inte vi.
Som symbol för Ljugarn blir den en fantastisk syn.

Limerickologen har nu skjutit bort sitt krut.
Idog läsare till slut kan befriad andas ut.
Om Du Ljugarn snabbt vill känna,
välj en bit-för-bit-metod som denna.
Studiet av rader fem går på ett kick det. Slut!

 

Upp

Sidan uppdaterad: 3 mars 2003
Texten är upphovsrättsskyddad och publicerad med författarens tillåtelse.
Copyright © 2003, Hans von Heijne.
Web-master: Jan-Folke Fernholm.