Ivar Dahlgren,
fosterbarn på Ljugarn under åren 1890-1904
Ivar Dahlgren föddes i Stockholm, namnen på föräldrarna angavs aldrig
i födelseboken. Han döptes till Ivar Alldrik Lorentz i Katarina kyrka och
skrevs in som barn No 3270 på Allmänna Barnhuset. År 1890 kom han som
fosterbarn till förre handlaren Tomas W Dahlgren på Ljugarn (nuv
Storvägen 39). Där fick han sitt efternamn. Tio år senare flyttades Ivar
till familjen Johan N Jacobsson (nuv Storvägen 95). Som vuxen hamnade Ivar
i Danmark där han under 1950-talet höll föredrag i en Rotary-klubb om sin
uppväxt. Kladden till föredraget har bevarats. Här nedan följer
avsnittet om Ljugarn (översatt från danskan och lätt bearbetat).
***
Om att vara fosterbarn
Den 26/11 1888 fick ”Mälardrottningen” ett inte alltför önskvärt
tillskott till sitt invånarantal i det att undertecknad den dagen dristade
sig till att komma till världen – ett gossebarn vars ankomst inte sågs
som någon glädjande nyhet men då jag nu hade kommit
var
det min bestämda avsikt att stanna kvar. I samma stad fanns då en av den
svenska kungen grundad institution, ”Allmänna Barnhuset”, som tog hand
om utomäktenskapliga barn vars föräldrar dock hade råd att betala för
barnet. Ryktet säger att nämnda kung själv var en ganska stor
bidragsgivare till Barnhuset – vad barn beträffar. Jag kände personligen
ett av dem. Barnen blev sedan bortadopterade till fosterföräldrar runt om
i hela landet, huvudsakligen till fattiga men väl sedda personer som mot en
ersättning av 75 kronor per år åtog sig att uppfostra barnen. Jag nämner
detta för att ni skall förstå att fosterföräldrarna tillhörde en helt
annan social klass än den barnen kom från.
Jag hedrade den svenska huvudstaden med min närvaro i två och ett halvt
år. Vid denna tidpunkt gjorde jag min första sjöresa till en av Sveriges
vackraste och mest omtalade provinser, Gotland. Jag tror inte att avresan
var direkt frivillig från min sida men jag har inga minnen av det. Jag
hamnade på Gotlands östkust i en ort som heter Ljugarn, en mycket vacker
plats där det redan på den tiden fanns många fina sommargäster och som
senare utvecklades till en av Sveriges mest fashionabla badorter.
De personer som hämtade mig i Stockholm
visade sig ha ett hjärta av guld men var fattiga och aningslösa,
olämpliga att uppfostra en kille som mig. Det som dock var bra med
institutionen jag kom ifrån var att varje sommar sände de ut inspektörer
för att kolla upp barnen. Som jag minns fanns det minst fyra fosterbarn i
den församling jag tillhörde. Självklart kunde de 75 kronorna inte räcka
till någon som helst furstlig uppfostran. I familjen fanns dock en gammal
farmor som lärde mig att läsa. Jag vet att jag kunde läsa Gotlands
Allehanda innan jag började skolan till stor förvåning för min lärare
och kanske också för mina skolkamrater som ansåg att den där lille
pojken inte hörde till deras krets, nämligen storböndernas flickor och
pojkar.
Om orten
Jag kom alltså till Gotland 1890, drygt två år gammal, till en
liten oansenlig kustort eller hamnplats som heter Ljugarn. Nu skall det inte
uppfattas som att Ljugarn var någon hamnstad efter våra begrepp. På den
tiden fanns där 30 à 35 hushåll av vilka 7-8 stycken drev lantbruk och
livnärde sig på detta. Resten av de boende var fiskare, sjömän och folk
som gick tillhanda varhelst det fanns bruk för dem.
Det finns bara en väg genom samhället och på båda sidor om denna
ligger husen. Vägen slutar med hamnen och man måste samma väg tillbaka.
Själva hamnpiren bestod av träkistor hopsatta av längsgående
timmerstockar fyllda med sten och ovanpå täckta med plankor, vilket
utgjorde ett ganska förträffligt dansgolv för ungdomarna sommaren igenom
när det låg fartyg i hamnen. Och sådana kom det många. Underhållningen
var gratis. Man spelade dragspel och turades om för det var många som
kunde spela men ännu fler som kunde dansa.
Kusten är till stora delar full
med av stenar och skär men däremellan finns den finaste sandstrand man kan
tänka sig. Området mellan landsvägen och kusten är bevuxen med
björkträd, lite hassel och barrträd, dock utan att utgöra skog. Och inne
mellan dem låg de enskilda husen. På motsatta sidan av vägen, alltså på
västra sidan, låg skogen, den evigt gröna men dystra skog som verkade så
lockande för mig. Man hade många spännande upplevelser när man kom in
där, men det tänker jag inte berätta här.
Om ortens handelsman
Ortens köpman kallades ”patron” och var en särdeles betydelsefull
man. Han bodde i ett mycket stort hus med en stor park. Hans hustru
titulerades ”frun”. Också butiken var mycket stor med plats för många
människor, vilket var nödvändigt eftersom det var den enda offentliga
lokal där folk kunde samlas för att dryfta dagens händelser. I butiken
kunde man givetvis köpa och sälja allting. Det fanns stora magasin där
man lagrade säd och ansenliga ytor för timmer, plankor och bräder. På
försommaren, innan alla trävaror skeppades iväg, målade vi pojkar
firmastämpel i änden på alla plankor och bräder. För 25 öre per dag
blev vi, våra kläder och plankorna påmålade. Apropå köpman Claudelin,
som han hette, minns jag en episod. Jag hade kommit i ägo av 5 öre som
skulle omsättas till något riktigt gott. När jag kommit in i butiken såg
jag mig omkring med handen hårt kramande om min förmögenhet. Nu skulle här
handlas med förnuft. På ett snöre i fönstret hängde några saker som
såg mycket läckra ut, gula och tilltalande. Jag köpte en för mina surt
förvärvade pengar. Det var en tvättsvamp.
Om sysslor som barn
Så snart man klarade av att utföra en syssla så fick man börja jobba
med den. Om vintern skulle spisen hållas med ved, och det var ett lagom
jobb att sätta en liten pojke på. Vår vedbod skulle ju rymma en
årsförbrukning ved och den skulle vara torr. De som ägde skog högg egna
hela träd till brännved och de som inte ägde någon skog var tvungna att
köpa av skogsägarna. Det fick då huvudsakligen köpa avfallet efter den
stora skogsavverkning som ägde rum på den tiden. Det var under sådant
arbete i skogen som min vänstra tumme råkade komma under yxans vassa egg.
Jag var sju år då. I samband med det kanske det är på plats att jag
berättar lite om livet i skogarna och den del jag deltog i.
Min styvfar hade två söner, den ene var sjöman och den andre var
bonde. Den sistnämnde hade köpt en bit mark där storskogen hade blivit
avverkad och endast några mindre träd fanns kvar. En del av den här
marken skulle nu röjas och omvandlas till åkermark. Det var ett kollosalt
arbete med de primitiva redskap som fanns tillhands på den tiden, hackor,
spadar och yxor. Det var ett slitsamt och långsamt arbete, men folk som var
hemma från sjön och andra som ville vara med kom och hjälpte till.
Däribland var jag, den minste i skaran. Jag minns ännu tydligt vår marsch
genom skogen om morgonen med mörker, tindrande stjärnor och frost och
längst bak i troppen kom gossen med matkorgen, en stor spånkorg i vars ena
ände det låg en uppskivad råglimpa och i den andra änden stekt fläsk.
Männen bar förstås på sina hackor och yxor.
Jakob Dahlgren, vars mark man röjde
.
Mitt jobb var att bränna ris och ljung. Det var ett skojigt arbete med
den stora brasan. Hur man sedan såg ut om aftonen kan ni gissa själva. Jag
skulle också klättra upp i de kvarvarande träden med ett rep som sattes
fast i toppen. Därefter drog männen omkull trädet och jag fick se till
att hoppa av i god tid innan trädet nådde marken. Betalningen till dem som
deltog vid ”Odlingen” var en kontant summa om 50 öre per dag plus de
ovan nämnda brödskivorna med fläsk samt, om aftonen då vi kommit hem,
rågmjölsgröt med sötmjölk. Kontanterna betalades ut varje afton. Ja,
var det härliga och sorglösa dagar när alla var sams och var och en
gjorde sitt arbete utan knot. Jag lärde mig redan då värdet av att arbeta
och glädjen med det utan att man enbart stirrade på pengarna.
Skolan
Ett av mina tidiga minnen är från cirka sex års ålder. Farmor, som
lärde mig att läsa, måste ha varit stöpt i en alldeles speciell form.
Där hade man verkligen missat en bra lärare. Jag ska berätta om hennes
metod. Hon skaffade naturligtvis en ABC-bok med både text och bilder och
vid en bestämd tid på dagen skulle jag läsa. Efter en tid hade ”tuppen
värpt”, som hon kallade det. På det ställe i boken där jag hade läst
låg en tvåöring eller något annat trevligt, ofta godis. Alla dessa små
premier gav mig lust att fortsätta.
Något år senare var det dags att börja skolan. Den första dagen var
min styvmor med och jag minns att jag frågade henne om ”hon skulle gå
med varje dag”, men det var nu bara den första. Det var nu inte så lätt
att gå i skolan. Vår skolväg var lång, ungefär sex km. Men vi gick genom
skogen och skolan låg också i skogen. Det var den s.k. småskolan vi gick
i. Där var två klasser med 24 barn i sammanlagt. Lärarinnan var en
fröken Pettersson. Skolsalens fyra hörn var i regel upptagna av barn som
stod i ”skamvrån”. Hennes specialitet var att kasta psalmböcker i
huvudet på oss och hennes pedagogiska färdigheter var inte lika utvecklade
som hennes temperament. Senare blev hon expedit i en skoaffär.
Småskolan 1895. Fröken Pettersson med de 24 barnen. En
av pojkarna är Ivar Dahlgren. Foto från CD:n ”Ardrebilder”.
När de två åren hade gått kom jag i ”folkskolan”. Dit var dubbelt
så långt men vägen var mycket trevligare. Det var höga klippor på ena
sidan av vägen och på den andra en liten bäck och alltihop var omgärdat
av asketräd och hassel. Skolan låg vid sidan av kyrkan på kalkberget. I
denna skola gick jag i fyra år och fick uppleva både ont och gott.
Klasskillnaden var stor och de barn som trakterade skolläraren med ägg,
mjölk, höns och slaktmat hade ju en fördel framför den som kom från ett
barnhem utan efternamn med bara ett nummer. Men jag var inte den sämsta i
skolan och det respekterades. Jag var duktig på att läsa, kommer jag
ihåg. Däremot inte på att sjunga, åtminstone inte solo, vilket strax
blev en anledning till att aga mig. Ett snabbt litet slagsmål med
skolläraren hade sånär kunnat sluta galet men godhjärtade människor
grep in och hjälpte mig. Vanligtvis var det ju så att ingen egentligen
stod upp för oss fosterbarn som utan egen förskyllan hade hamnat på
livets skuggsida.
Jag har nu blivit omkring 12 år och överfördes då till en bonde vid
namn Jacobsson, orsaken till överflyttningen var den där kontroversen med
min lärare. På den tiden hade man som vana att prygla barnen. Det ville
jag inte finna mig i utan försvarade mig. Jag kände mig orättvist
behandlad, vilket jag också var. Den här mannen Jacobsson var helt
annorlunda än alla de andra. Han slog mig inte utan pratade med mig på ett
sätt som fick mig att tänka och jag ville aldrig göra honom emot. Jag
fick förtroende för honom och han för mig. Jag fick bland annat det
ansvarsfulla uppdraget att leverera skollärarens lön fyra gånger om året
och den dagen jag bar på pengarna gick jag direkt till skolan. Det var inte
alltid vi gjorde det, för under den två timmar långa skolvägen var det
många saker man måste undersöka och bestyra.
Efter konfirmationen
Nåväl, de fyra åren gick och jag blev konfirmerad. Fram till
konfirmationen var min sociala ställning den sämsta tänkbara, men jag
tänkte inte så mycket på det då. Någon ytterligare utbildning var det
naturligtvis inte tal om. Min vistelse hos familjen Jacobsson varade fram
till hösten 1902. Då var jag konfirmerad och kunde själv få bestämma
och göra överenskommelser. Jag skulle egentligen ha blivit sjöman men så
kom socknens rikaste bonde och frågade om jag ville ta tjänst hos honom.
Han var en mycket aktad och respektabel karl. Vi kom överens och min lön
första året fastställdes till 50 kronor plus ett par långstövlar och en
uppsättning vadmalskläder. Jag kommer dock ihåg att husmor, hon hette
förresten Amanda, gav mig en hel del kläder. Jag stannade hos denna man i
två år och skulle kunna berätta mycket om den tiden, men det skulle ta
för mycket tid. Bara det att vi båda var jägare och var ofta ute på jakt
under såväl höst som vinter. En härlig tid av mitt liv.
***
Ivars berättelse bekräftas av inspektörsrapporterna i
barnhusdokumentationen.
Klicka för större bild
Efter ett par år hos ardrebonden, som var Adolf Ardell vid Bringsarve,
kontaktades Ivar oväntat av biologiska släktingar och erbjöds en
möjlighet att utbilda sig till snickare och timmerman i trakten av Lärbro.
Där stannade han fem år och hann också göra värnplikt i Visby innan han
i juni 1911 lämnade Gotland med 40 kronor på fickan och en enkelbiljett
till Köpenhamn i handen. Efter några års kringflackande hamnade Ivar
sedan i Skaelsör på sydvästra Sjaelland, gifte sig, fick tre barn, drev
egen snickeributik, blev invald i ”byrådet” (=stadsfullmäktige) och
satt i bankens styrelse. Han avled 1967 i Skaelsör.
(Källa: Stig Christensen, dotterson till Ivar.)
Upp
Hela namnlistan
