Vid 1600-talets slut hette viken, som nu är hamn, Liaugarn
bodvik. I vikens östra ände stod fyra ensamma fiskebodar och bortom
strandängarna inne i själva viken sköt Långbiänudd ut.
Under 1700-talets första decennier startade Ljugarns
Storugn. Kalken från Storugn samt timmer och spannmål, som tidigare lastats
vid Gamlehamn, kom nu att skeppas ut från en av staten anlagd kronbrygga i
vikens östra ände. Inga fartyg kunde vid den här tiden gå in till kaj i
Ljugarn utan ankrade – med lotsens hjälp – innanför Lausholmar på en
linje mellan holmarna och ‘Storgrän’ (den stora granen) i Alskog. Ifrån
kronbryggan pråmades lasten ut till fartygen. Detta var alltså Ljugarns
kommersiella hamn. Fisket kom under slutet av 1700-talet och en lång tid
framöver att bedrivas från Gamlehamn.
Kring
1825 användes allmänningen intill kronbryggan som upplag och
"lastageplats" av den tidens mer kända handelsmän och
konkurrenter. Donner ägde kalkugnen. Utanför infarten till
Strandridaregården stod Dubbes hölada (som var kvar ända in på 1930-talet,
se bild). Lutteman på Ljugarn och Hägg i Katthammarsvik var andra personer
med intressen kring hamnen. Vid 1800-talets mitt uppfördes det stora vita
stenmagasinet ovanför kronbryggan som sädesmagasin åt Claudelinska
handelshuset.
Runt 1880 byggdes Nybroen där fartygen kunde gå ända in
till kaj. Lastnings- och lossningsverksamheten flyttade dit. Kronbryggan och
pråmen blev i princip överflödiga – men inte helt. När turisterna började dyka upp på Ljugarn efter sekelskiftet 1900 så
fascinerades de av
skådespelet som Holmbolaget, bildat 1860, årligen bjöd på vid
kronbryggan. Det var när kreaturen på försommaren med segel- och årkraft
fraktades ut till Laus holmar i en pråm dragen av ett flertal två- och
tremänningar. Skådespelet upprepades när holmarnas höskörd eller djuren
åter fraktas iland. Senaste pråmen för sådant ändamål byggdes 1927.
Under 1900-talets första decennier badade turisterna i
allmänhet inte på den långa härliga sandstranden utan man badade i badhus.
Familjen Claudelin hade ett sådant ytterst på en brygga, som gick ut från
sandstranden. Andra badade här nere vid hamnen i ett badhus längst ute på
kronbryggan. I förstugan till
tulltjänstemannens hus fanns en lista uppsatt, där man antecknade sig för
en daglig badtimme och där man sedan hämtade nyckeln till badhuset. Sedan
fick man noga hålla reda på att
badhuset var utrymt i rätt tid efter timmens slut.
Nu
fanns det också ett litet fiskeläge med
båtlänningar vid Langbiänne udde. De ‘alskboar’ som inte hade båten vid
Svajde höll till här. Strandängarna hitom Langbiänne – mellan dagens
pirarmar – var kreatursbete. Gunnar Östergren, en känd ljugarnsprofil,
höll en tid sina djur här. Ja, till och med Carl Engström, pensionat
Lövängens grundare, hyrde här bete åt sina kreatur. Det är också Carl
Engström som planterat den rad av träd, som nu reser sig så mäktiga vid
hamnens inre.
På 1920-talet började motordrivna fiskekuttrar ersätta de
gamla två- och tremänningarna. Dessa moderniteter krävde bättre
hamnförhållanden än öppna länningar. Samtidigt som fiskargubbarna
funderade hur medel till en ordentlig hamn skulle kunna ordnas så diskuterade
‘Ljugarnsbadets vänner’ hur man skulle kunna finansiera anläggandet av
de tennisbanor turisterna önskade. Till slut gjorde turister och
ortsbefolkning gemensam sak. I decenniets slutskede ordnade man en rejäl
sommarfest på Ljugarn. Fiskargubbarna satt och tog upp inträde, ungdomarna
klädde ut sig och höll cirkusshow, damerna kokade kaffe och sålde hembakat.
Där var tombola, musik och dans. Pengarna som flöt in bars till skolhuset
där de fördelades. Så fick ‘Ljugarnsbadets vänner’ grundplåten till
tennisbanorna och Ljugarns Fiskareförening ett bidrag till den blivande
hamnanläggningen. 1933 stod fiskhamnen färdig, här en bild av de myllrande
folkmassorna vid invigningen.
Än i dag ser vi stenmagasinet från 1800-talet direkt vi
kommer ner till fiskhamnen. Den gamla kronbryggan fungerar nu som båtslip och
underlag för den bod där Lausholmarpråmen vilar efter sitt sista uppdrag
1986. Klicka på bilden för att se hur pråmen användes. (Smalfilm utan
ljud. 2,10 min.)
Under 1900-talets senare hälft har hamnen muddrats vid fler
tillfällen, fisket nästan försvunnit och många, många meter brygga
tillkommit för fritidsbåtar. Pråmboden har blivit ett museum, väl värt ett besök!
