Episoder
Mangelbolaget
Historien om mangelbolaget är inte direkt
någon episod och inte heller knuten enbart till den här fastigheten.
Berättelsen publiceras här i alla fall eftersom mangeln under några år var
inhyst i det röda uthuset bakom manbyggnaden på Storvägen 13.
Mangelbolaget existerade under början av
1900-talet och var egentligen ett samarbete mellan ett antal bofasta familjer på
Ljugarns udde – familjer som bodde ungefär från missionshuset och ner till
fiskhamnen. De hade gått samman och skaffat en gemensam mangel för att få
tvätten slät och fin. Det fanns fler liknande mangelbolag längre upp i
samhället.
I det här bolaget ägde man en stenmangel som
var handdragen. (Den var dessutom rank. Satte man sig på änden så tippade
mangeln.) Den var tung och behövde stå permanent i ett mangelbodsutrymme som
någon av delägarna kunde upplåta. Och så turades tanterna om att gå dit
med sina nytvättade dukar och lakan.
Först stod mangeln placerad i ett uthus hos
kapten Ronander på Storvägen 3. De som bodde i trakten av Sjöviksgården
knorrade dock över att det blev för långt att vandra ända dit med tunga
tvättkorgar. Därför flyttades mangeln hit till uthuset på Storvägen 13.
Det fungerade bra så länge här fanns någon åretruntboende delägare. Då
fastigheten såldes under tidigt 1920-tal var man alltså åter tvungen att byta lokal och den
gången hamnade mangeln hos Liven Sundahl på Storvägen 16 i det röda uthus
som varit affär.
När mangeln inte längre kunde stå hos Liven
så flyttade man över den till "lotsens", det vill säga till Anton
Ronander på Storvägen 18. Han hade en stor bod åt sjösidan med fönster
åt havet. Utrymme fanns där, men för övrigt var lokalen knappast lämplig
som mangelbod. Golvet var ostädat, där hängde Antons fjälliga fisknät och inget bord fanns
att lägga tvätten på. Hanna Hansson i granngården klagade på sin broder
men det hjälpte föga.
Tidsmässigt har berättelsen nu kommit fram
till 1940-talet och där försvinner kunskapen om mangeln. Ingen tycks veta vart
den tog vägen.
