Ägare
Första ägare till detta hus var gårdssmeden
Jacob Lindgren från Garde. År 1835 gifte han sig med ardretösen Anna
Elisabet Larsdotter från Petsarve och det unga paret slog sig ner på
Ljugarn. Sannolikt uppfördes huset i samband med detta äktenskap ty i
kyrkböckerna står paret hela tiden skrivna på Ljugarn fram till dess att
man helt säkert kan knyta dem till "Botvalde grund" och denna
fastighet.
Smeden Jacob avled 1873, sextiotvå år gammal.
Kvar på gården fanns då änkan Anna Elisabet och en ogift dotter, Anna
Lorentina. Samma år kom en ung man som "tjenstehjon" i gården
tvärs över vägen. Han hette Carl Court Laurentius Lindby. Fyra år senare,
1877, gifte sig Carl Lindby med Anna Lorentina och flyttade in här i huset.
*****
Därmed blev arbetaren Carl Lindby den andre
ägaren av huset. Svärmodern bodde kvar tills hon avled under 1890-talet.
1879 nedkom Anna Lorentina med en dotter som döptes till Anna.
*****
Då dottern (bilden) var i 20-årsåldern
försörjde hon sig som finsömmerska. År 1901 sydde hon
bland annat åt tullfamiljen
på Storvägen 1.
Modern dog och den sjukliga fadern sköttes av Anna, som var
enda barnet. Slutligen ärvde Anna föräldrahemmet, men hyrde periodvis ut
det, eftersom hon själv flyttat till Visby och hade sin utkomst där. En av
hyresgästerna var Fina Ahlgren, innan hon på ålderns höst flyttade längre
upp i samhället.
Bland de unga damer som, liksom Anna Lindby, tjänade i
Visbys "bättre familjer" fanns Dessa och Emma Pettersson – inte
systrar, men två barndomskamrater från Alskog som båda råkade ha samma
efternamn. Emma var kokerska och Dessa skötte familjernas linneförråd och
titulerades ibland "föreståndarinna". Anna, Dessa och Emma blev
mycket goda vänner och höll ihop under tiden i Visby.
*****
När Anna, ogift och barnlös, insjuknade i cancer och avled
1935 så hade hon överlåtit fädernehuset till fröknarna Dessa och Emma,
som flyttade till Ljugarn. Det är nu som huset blir känt som "töisars
häus". Dessa och Emma var pratglada och förde med sig en fläkt av
staden och "den finare världen". Därför tittade ofta någon granne in
till dem på en kopp kaffe och en pratstund. Damerna kallades "töisar" ända
upp i 90-årsåldern.
