Tullfamiljen Jansson som vid sekelskiftet bodde i huset
Storvägen 1 annonserade våren 1901 i fastlandstidningar efter hjälp med
barnpassning. 
I tidningen beskrevs det som en ledig tjänst som husa i Visby.
En som såg annonsen var småländskan Natalia Karlsson, 17 år. Flera av Natalias syskon, de var tio inalles, hade lämnat den lilla byn
Kråksmåla och emigrerat till Amerika. Natalia ville också ut och se lite av
världen innan hon band sig för gott med den lokförare hon sällskapade med. Gotland var inte lika exotiskt som
Amerika, men spännande nog så här vid 1900-talets början. Hon sökte och
erhöll tjänsten.
När Natalia anlände med båten till Gotland fick hon veta
att arbetsplatsen låg "lite utanför" Visby och beskedet gjorde den
17-åriga flickan lätt besviken, men än värre blev det när det sedan
visade sig att hon med tåg och skjuts skulle hamna fem mil utanför staden
och bortom dess lockande folkliv och nöjen. I kvällsmörkret anlände hon
till tullhuset där hennes nya arbetsgivare tog emot.
Natalia var inte den enda, som tjänade hos tullfamiljen.
Där fanns tillika en kokerska, en piga samt några dagar i veckan också en
kvinna för "grovhjälp". Natalia titulerades husa och såg efter
familjens två barn, ansvarade för klädvård och fick hjälpa till vid middagar och
fester. En ung dam, Anna Lindby (Storvägen 17), som sydde åt tullfamiljen
blev en av Natalias väninnor under den här tiden.
Tullfamiljen försvann från orten efter några år. Deras
annons förde dock Natalia
Karlsson till Ljugarn och där blev hon sedan kvar resten av sitt verksamma
liv – som fru Wiberg på Storvägen 25.
