Lön, bostad och andra förmåner
I äldre tider var det vanligt att svenska
skärgårdsbönder "lotsade för hemman". De ägde sin gård men
slapp skatter och andra pålagor mot att de gratis lotsade flottans fartyg.
Så småningom fastställdes att de skulle få en viss ersättning,
lotspenning, för varje lotsning. Detta gällde även vid lotsning av
handelsfartyg. Kontant lön utgick endast till en del av lotspersonalen, och
densamma var högst ringa.
På Gotland verkar det inte ha funnits några lotshemman i
egentlig mening. Här på ön gjordes i stället under 1820-talet särskilda
överenskommelser mellan kronan och vissa hemmansägare för att dessa skulle
upplåta jord vid lotsplatserna samt ge andra förmåner åt lotsarna. För
detta betalade kronan en kontant ersättning till hemmansägarna.
Den 6 juni 1827 var det dags att teckna avtal för Ljugarns
lotsstation, vilket vederbörligen hade blivit utlyst i kyrkan. På
lotsplatsen vid hamnen samlades under eftermiddagen lotsfördelningschefen
Nils Kindberg, Ljugarns kronolotsar samt hemmansägarna för Bringsarve,
Botvalde, Halsegårde, Ekese och Petsarve. Man råkade dock i bryderi om vem
som var rättmätig ägare till de 4 tunnland 30 kappland mark av
"oduglig backa" som lotsarna intagit ute på udden.
Hemmansägarna menade att marken "genom urminnes häfd redan var att anse
såsom ett Ovärdeligt Boställe för Lotsarna". Eftersom hemmansägarna ej
ansåg sig vara behöriga "om dess öfverlåtenhet Kontraktera desto mindre som
ingen af dem viste hvar ifrån marken i forntiden blifvit tagen afstodo de
utan pretention på ersättning ifrågavarande plan hädanefter som hittils
till Lotsarnas bruk och Nytta."
Något markavtal kunde alltså inte tecknas. Marken hade
ursprungligen varit samfälld mark tillhörig gårdarna i Ardre. De flesta
gårdarna var dock kronohemman under 1700-talets början och marken ägdes
alltså av kronan när Ljugarns lotsplats etablerades och lotsarna intog
platsen. Förmodligen bortsåg man från lotsbacken när hemmanen åter
försåldes till skatte och menade att den tillhörde kronolotsarna. Läs
mer om försäljningen till skatte (i separat fönster) ...
Ett vedbrandsavtal blev dock tecknat 1827 med innehavarna av
kronoskattehemmanen Kopungs och Alsarve. Mot en årlig ersättning av sex
Riksdaler Banco skulle de hålla "årlig vedbrand af vindfellen och annan
oduglig skog till Lotsarnas trenne spislar, hvilken efter jordägarens
anvisning af Lotsarna skall hemtas."
1828 uppfördes stolpkvarnen på lotsbacken "till
lotsarnes bruk och nytta".
Utöver ovanstående förmåner utgick kontant lön.
Årslönen till en lots vid Ljugarns lotsplats var enligt anteckningar i 1774
års matrikel 20 riksdaler. Detta motsvarade 60 daler silvermynt eller 360
daler kopparmynt. (Prisexempel 1770: En tunna råg ca 15 daler sm, 1 lispund
/ca 8 kg/ torkad fisk 7 daler km, en grovarbetares daglön ca 2 daler km).
Dock skulle lotsen hålla sig med egen båt. 1890 hade mästerlotsen vid
Ljugarn 625 kronor i årslön och en lotslärling 250 kronor (Jämförelse:
Årslön för en lektor vid högre läroanstalt 3000 kr, ett par skor 5 kr, 1
ko 100 kr).
Utöver lönen tillkom lotslotten, det vill säga de
lotspenningar som inflöt under månaden och som delades mellan lotsarna. Den
delen av inkomsten varierade med sjötrafiken till hamnen. I dagboken för
1884 redovisas till exempel att två lotsar i januari fick dela på kronor
14:70, i februari inget alls, i mars på 4:70 och i april på hela 58:80 för
då började seglingssäsongen komma igång igen.
Det av lotsarna intagna markområdet sträckte
sig ursprungligen från dagens Storvägen 21, 23, 25 fram till kvarnen. Efter
laga skiftet på 1880-talet fick även några lotstomter på andra sidan
vägen ägobeteckningen Lotsjorden. Då Ljugarns lotsplats upphörde 1933
önskade några boende friköpa sina tomter – men av vem?
Generallotsdirektör Erik Hägg, sommarboende på Ljugarn, konsulterades. Det
hela slutade med ett domstolsutslag som fastställde att Lotsjorden var
"av krononatur" och förvaltningen skulle hanterades av
Domänstyrelsen. Den som ej friköpt sin tomt betalade 1950 ett årligt
arrende till Domänstyrelsen om 15 kronor.
