Ljugarns lotsplats
Ljugarns lotsplats etablerades under 1740-talet. Olof
Jacobsson hette en av de första lotsarna. Inget tyder på att det omedelbart kom någon efterträdare
till honom sedan han drunknat i Ljugarns hamn 1749. Yrket var
riskfyllt, dåligt avlönat och inte speciellt eftersträvansvärt. Traktens
unga män var huvudsakligen bondpojkar som fiskat till husbehov men i övrigt
var de inte särskilt sjövana.
Under 1750-talet kom handelsmannen Lorentz Engedahl igång med kalkbränning i stor skala vid Rudvide i Alskog. Utskeppningen gick
över Ljugarn. Så hände 28 mars 1756 att den tremastade galeasen Enigheten
drev i strand i Ljugarns hamn. Skepparen Jeremias Doby med åtta mans
besättning bärgades och kom hem, men det var säkert en dramatisk händelse
i vårvinterkylan. Galeasen ägdes av fru Engedahls kusin "rike
Lythberg", en av dåtidens mest inflytelserika gotlänningar. Kort tid
efter olyckan fanns flera lotsar på Ljugarn. Enligt lotsstyrelsens äldsta
tillgängliga matrikel över lotspersonalen på Gotland (uppgjord 1774) hade
dessa ljugarnslotsar blivit anställda 1758. En av dem, Olof Nilsson från Ekese i
Ardre, gifte sig 1759 och kunde flytta in i ett präktigt nybyggt kalkstenshus
på höjden intill hamnen. Pengar och inflytande tycks således ha varit avgörande
för att lotseriet på Ljugarn skulle ta fart.
Det var inte antalet uppdrag eller de i vattnen
förekommande reven och grynnorna som gjorde lotsarbetet vid Ljugarn särskilt
arbetsamt och svårt. 
Nej,
det var istället det öppna läget och den långa utrodden som var speciellt
krävande i dåligt väder. Lotsarna skulle ju möta de ankommande fartygen
"utanför grunden", det vill säga utanför Laus holmar. Förutom
att styra rätt skulle man ta upp lotspenningar och föra bok. Därtill kom fartygen
mest från utländska hamnar, vilket komplicerade arbetet. Exempelvis skulle utländska skepp erlägga lotspengar i svenska Specie mynt, men ännu 1766
hade skepp från Pommern och Wismar tillåtelse att erlägga "ofwannämde afgifter med theras
Lands egit gångbara Silfwermynt". Fartygens djupgående mättes i fot
och då gällde det för lotsen att känna till hur danska, ryska,
preussiska, hamburger-, bremer- och lübeckerfot förhöll sig till den
svenska så att han inte gick på grund.
I 1820 års förordning hade ytterligare lotsleder
tillkommit under Ljugarn. Nu var man ålagd att lotsa till Östergarns sund,
till Ronehamn, till Sandvik och som tidigare till När, till sjöss eller
från sjön. För att ta sig hem från Östergarn och Ronehamn var lotsarna
under september-april "berättigade till Skjutslega för en häst och
kärra tillbaka landwägen, enligt Gästgifweri-Förordningen". Samma år
utkom ett reglemente där det fastställdes att Ljugarn skulle ha en
lotsålderman, en mästerlots, en second-lots samt en lotslärling/lotsdräng.
Åldermannen skulle vara den dugligaste lotsen, vilket inte nödvändigtvis
behövde vara den äldste eller den som tjänstgjort längst. Mästerlotsen var
den äldste av de övriga, second-lotsen yngre men minst sexton år. Till
lotslärling "antagas hälst lotsars söner som böra hava fyllt nio
år".
Öppen-sjö-lotsplatser som Ljugarn har ansetts vara de som
ställer största fordringarna på lotspersonalen. Att under svåra
väderförhållanden från en liten lotsbåt sätta ombord eller avhämta en
lots i öppna sjön var ofta vanskligt och krävde såväl mycket gott
sjömanskap som fysisk spänstighet. Ibland hjälpte inte ens det. I oktober 1840 lotsade Lars Garnström med sonen Anders ut skonerten 'Amatus' till
sjöss i hård nordostlig vind. Från land såg man att fartyget
"brassade back" för att låta lotsarna gå, men därefter syntes
ingenting. Far och son återfanns aldrig. Lotsbåten hittades sönderslagen på
Närs holme.
Folk i kusttrakterna utsattes även för andra faror än hav
och vindar. Den ständigt fruktade koleran härjade tidvis svårt på östra
Gotland. Detta berodde många gånger på kontakter
med främmande sjöfolk från smittad ort, t ex genom dåtidens ofta förekommande strandningar.
Av ålders vana begav sig kustborna alltid ut till en sådan haverist för att
bland annat höra om man kunde vara till någon hjälp med lossning av lasten
eller på annat sätt. Läs
mer om strandningar vid Ljugarn (i separat fönster) ...
Lotsar var en kategori yrkesmän som löpte speciellt stor
risk att komma i kontakt med smittade sjömän. I november 1856 blev
ljugarnslotsen Jacob Garnström smittad ombord på en slup från det då
kolerahärjade Stockholm. Inom tre veckor hade Jacob, hans två bröder som
också var lotsar samt två barn avlidit. Genom prästens försorg ordnades en
insamling till de tre utblottade lotsänkorna och de kvarvarande elva
faderlösa barnen.
Före kolerans härjningar hade
Ljugarn i princip varit "självförsörjande" med lotsar. Nu fick
man fylla på vakanserna med lotsar utifrån. En viss
återväxt fanns dock bland de faderlösa. 1859 fick lärlingen Lars Niclas
Garnström sin styrsedel.
1897 fanns 13 lotsplatser på Gotland. I lotsstyrelsens kungörelse från
detta år hade för Ljugarn har ytterligare
lotsleder tillkommit:
Lotsen
skulle också hålla sig med en lämplig båt. Redan i 1798 års förordning
står "Lotsar böra förse sig med de förmånligaste båtar och segel,
så i avseende på lotsplatsens läge som lotsledernas beskaffenhet.
Lotsbåt utmärkes under rodd av en utblåsande vit flagg, fästad vid en
lagom lång stake. Under segling utmärkes den med en svärtad
upprättstående duk av hela storseglet." Med tiden förändrades
igenkänningstecknet och 1881 gällde bland annat att en seglande lotsbåt
skulle ha en röd duk i storseglet. På bilden ser vi lotsbåten på Ljugarn
runt 1930.
Antalet lotsningar vid Ljugarns lotsplats varierade genom
åren.
|
Medeltal 1871-80
|
Medeltal 1881-90
|
Medeltal 1891-00
|
1910
|
1914
|
1915
|
1917
|
1918
|
1920
|
1930
|
|
56
|
31 |
34 |
26 |
25 |
32 |
14 |
12 |
53 |
19 |
Verksamheten föreföll dock vara i avtagande
och 1933 lades lotsplatsen ned. Sedan lotsarna flyttat anlitades ibland
fiskaren och tidigare sjömannen Gunnar Östergren som "känd man"
av lotssökande fartyg.
