Olof Nilsson, lots, g.m. Cecilia
Jacobsdotter. En son, Jakob.
1797-1824
Sonen Jacob Olsson Ekberg, mästerlots, g.m.
Elisabet Nilsdotter. En son, Nils, som avlider före modern.
1824-1847
Änkan Elisabet Ekberg, omgift med styrman
Carl Johan Nordin som avlider 1830. Inga barn, änkan testamenterar gården
till sin brorsdotter.
1847-18??
Brorsdottern Greta Kajsa, g.m. arbetskarlen
Jacob Persson Wiberg. En son, Johan Petter Rudolf.
18??-1909
Johan Petter Rudolf Wiberg, arbetskarl, g.m.
Lovisa Gabriella. En son, Jacob Johannes "Janne".
1909-1956
"Janne" Wiberg, hemmansägare,
g.m. Natalia. Fem barn.
1956-1999
Dottern Elisabet, g.m. Folke Fernholm. Ett
barn, Jan-Folke.
1999-
Jan-Folke Fernholm
Förste
ägaren hette Olof Nilsson och var lots. Husets exakta byggår är inte
fastställt, men vi vet att förordningen om tjugo
års skattebefrielse för stenhusbyggen trädde ikraft 1757 och att kartan
över Bringsarves ägor från 1758 inte visar något hus på platsen. Ett husbygge av den här storleken tog ett par år att
fullfölja och när dessutom Olof Nilsson gifter sig i november 1759 så kan
man misstänka att han och makan Cecilia kunde fira julen 1759 i den nybyggda
lotsbostaden.
Olof och Cecilia får en son, Jacob, som senare tar namnet
Ekberg. Sonen börjar som lotsdräng och slutar som mästerlots och det är
denne Jacob Olsson Ekberg, som hade sin båt i den stundom omnämnda
"Ekbergs länning" nere vid Gamlehamn.
Brorsdottern
Greta Kajsa, som nämns här ovan, var barn till skolmästare
Johan Ardgren i Ardre och hennes make, arbetskarlen Jakob Persson Wiberg, var husbondeson
från Bjärges i Lau.
Johan
Petter och Lovisa ses här till vänster och i knät sitter lille Jakob Johannes,
född 1873.
Jakob Johannes,
oftast kallad Janne, Wiberg växte upp. År 1901
var han tjugosju fyllda, men fortfarande ungkarl. Enligt mor Lovisa var det hög tid att han stadgade sig och tog en
hustru. Janne arbetade under veckorna i skogen längre in på ön, men lördagar och söndagar var han hemma hos föräldrarna i
Ljugarn. Så en lördag arrangerade en av Ljugarns unga damer, Anna Lindby, en
träff mellan Janne och tullarns nya husa från fastlandet, Natalia Karlsson. För
Janne och Natalia blev det en promenad längs vägen ner till hamnen, tycke
uppstod och efter ytterligare någon tid bestämde de två, ivrigt påhejade
av mor Lovisa, att gifta sig och flytta in i huset på backen.
Trots sin ungdom ställde Natalia ett villkor för
giftermålet. Huset skulle först utrustas med ett ordentligt kök innan hon
blev hustru och flyttade in! Vid den här tiden bestod huset endast av en
länga – det ursprungliga 1700-tals stenhuset, byggt på tidstypiskt manér.
Ingång mitt på framsidan, förstuga, litet rum rakt fram med större rum på
ömse sidor. Södra rummet i nedervåningen nyttjades som
"kök" där maten tillreddes över trefot i en eldstad, vilken idag
närmast skulle betraktas som en "öppen spis".
Utanför den södra gaveln
fanns en utbyggnad av trä där man diskade och skötte många andra av
kökets sysslor. En sådan typ av utbyggnad var vanlig på gotländska hus vid
den här tiden, men det var inte precis vad en stolt 17-årig småländska
drömde om. Så Natalia ställde som villkor att det först skulle byggas ett
ordentligt kök. Under tiden skulle hon återvända till Småland, bryta med
den lokomotivförare hon där sällskapat med (vilket hon inte ville göra blott med ett brev) och packa
inför sin flytt och giftermål.
Natalia återkom efter några månader, så som
hon lovat sin
Janne. Om- och tillbyggnaden av huset tog två år, 1902-1903, en del detaljer
ännu längre. Träskjulet revs och de unga tu gifte sig i Ardre kyrka lördagen den 2 december
1903. Tillsammans fick de fem barn, John (Storvägen 27), Albert (Storvägen
22), Ingrid, Elisabet (Storvägen
25) och Åke (Strandridarvägen 8).
Brorsdottern
Greta Kajsa, som nämns här ovan, var barn till skolmästare
Johan Ardgren i Ardre och hennes make, arbetskarlen Jakob Persson Wiberg, var husbondeson
från Bjärges i Lau. 
Jakob Johannes,
oftast kallad Janne, Wiberg växte upp. År 1901
var han tjugosju fyllda, men fortfarande ungkarl. Enligt mor Lovisa var det hög tid att han stadgade sig och tog en
hustru. Janne arbetade under veckorna i skogen längre in på ön, men lördagar och söndagar var han hemma hos föräldrarna i
Ljugarn. Så en lördag arrangerade en av Ljugarns unga damer, Anna Lindby, en
träff mellan Janne och tullarns nya husa från fastlandet, Natalia Karlsson. För
Janne och Natalia blev det en promenad längs vägen ner till hamnen, tycke
uppstod och efter ytterligare någon tid bestämde de två, ivrigt påhejade
av mor Lovisa, att gifta sig och flytta in i huset på backen.
Trots sin ungdom ställde Natalia ett villkor för
giftermålet. Huset skulle först utrustas med ett ordentligt kök innan hon
blev hustru och flyttade in! Vid den här tiden bestod huset endast av en
länga – det ursprungliga 1700-tals stenhuset, byggt på tidstypiskt manér.
Ingång mitt på framsidan, förstuga, litet rum rakt fram med större rum på
ömse sidor. Södra rummet i nedervåningen nyttjades som
"kök" där maten tillreddes över trefot i en eldstad, vilken idag
närmast skulle betraktas som en "öppen spis".
Utanför den södra gaveln
fanns en utbyggnad av trä där man diskade och skötte många andra av
kökets sysslor. En sådan typ av utbyggnad var vanlig på gotländska hus vid
den här tiden, men det var inte precis vad en stolt 17-årig småländska
drömde om. Så Natalia ställde som villkor att det först skulle byggas ett
ordentligt kök. Under tiden skulle hon återvända till Småland, bryta med
den lokomotivförare hon där sällskapat med (vilket hon inte ville göra blott med ett brev) och packa
inför sin flytt och giftermål.