Historien om Johan Petter Rudolf
Urstarka män bör ha ett milt sinnelag och kunna tygla sin styrka, annars
kan det gå dem galet i livet. Arbetaren Johan Petter Rudolf Wiberg var en
sådan man, gudfruktig, god mot sin hustru Lovisa och likaledes snäll mot sin
unga sonhustru Natalia, som år 1904, tjugo år gammal, födde hans första
barnbarn. Parveln döptes till John och blev Johan Petters ögonsten. Det
bästa John visste var att sitta i farfar Johans knä och lyssna till
fickurets tickande. Under någon av dessa förtroliga stunder blev John
utlovad att få uret när farfar dog.
Urstarka män må ha ett milt sinnelag, men det kan ändå gå dem galet.
När Johan Petter var husbonde på lotsjordsbacken fanns ingen brunn på
tomten utan allt hushållets vatten fick hämtas i lotsbrunnen nere vid Gamlehamn – en grävd brunn cirka 100 meter från strandkanten som gav gott, men
aningen brunaktigt vatten. Ett hushåll krävde en hel del vatten, även på
den här tiden – för folk och fä att dricka, till matlagning, tvagning,
byk och annat. Vattnet kärrades hem i en stor "bunn", ett öppet
laggkärl av ekträ, och så fick man göra en bra bit in på 1900-talet.
Laggkärlen är något skymda här på bilden från 1933.
En dag kom Johan Petter in till Natalia, likblek sjönk han ner med
händerna mot huvudet. Han hade just varit i färd med att lyfta och tippa det
tunga ekkaret över ända för att tömma en vattenskvätt därur, när han
kände hur musklerna spändes, blodådrorna svällde och plötsligt brast
något inne i huvudet. Efter den dagen blev Johan Petter aldrig mer sig lik.
Förändringen kom inte tvärt, den smög sig på. Johan Petter,
liksom
hustrun aktiv missionsförbundare, gled in i religiösa grubblerier och
idoga studier av bibel och postilla. Mitt i natten kunde han väcka sonhustrun
Natalia för att få hjälp att finna några bibelverser som "djävulen
rivit ut ur boken" och som Johan Petter i sitt uttröttade tillstånd
inte kunde finna. Ibland stod han, sjöblöt av svett, och trampade "på
djävulens order" uppe på husets loftvind tills han föll ihop av
utmattning.
Johan Petter fortsatte dock bo tillsammans med Lovisa i lillrummet rakt fram
från husets entrédörr. 
Socknens ledande var ängsliga att Johan Petter i
sitt förvirrade tillstånd skulle ställa till något som kunde skada hustrun Lovisa eller någon annan
familjemedlem – där fanns ju nu ytterligare en liten parvel på gården,
Albert, född 1906. (Bilden visar Lovisa och Albert.) Sockenmännen föreslog att Johan Petter
skulle flytta
till sockenstugan, som vid den tiden inrymde en annan förvirrad man. Natalia
accepterade vare sig att flytta den stackars Johan Petter från hans invanda
familjemiljö eller att man skulle utsätta en främmande sockenbo för
eventuella hot från Johan Petter, så Johan Petter fick bli kvar och
ompysslad hemma. Man balkade till och med av ett större sovrum åt Johan och
Lovisa uppe på loftvinden ovanför det nya köket.
Till slut blev själakvalen honom övermäktiga och den 19 augusti 1909
förkortade Johan Petter sin pina. Om detta berättar grannfrun Olivia
Garnström i ett
brev till sin broder:
Ljugarn den 28 Augusti 1909
Bror Niklas. Må så godt.
Gud vare med dig!
Tack för brefkortet som vi fick i tisdags. Jag får nu tala om för
Dig att vi ha hälsan någorlunda allesamman. Mamma har varit lite klen
några dar annars har vi fått ha hälsan.
..........
I torsdagskväll hände något riktigt sorgligt i det att Wiberg
afhände sig lifvet genom hängning. Han har varit dålig i sommar de ha
varit i stan med honom och tänkte få in honom på hospitalet men där
fanns ingen plats då för tillfället. Sen han kom ut har han rakt varit
från sig. På torsdagskvällen hade han gått ut och knäpt ur tömmen
och hängt sig i den inne på ladan de fick ner honom strax medan han
ännu var varm men lifvet hade redan flytt. Gud bevare vårt förstånd.
Han hade den onde i sig och kunde inte få bort den på något vis. Han
begrafdes i måndags eftermiddag.
.............
Får nu sluta för denna gång med många Hjärtliga Hälsningar
Gud bevare oss till vi återses.
Liva.
Barnbarnet John, nu fem år, var först mycket bedrövad av farfars
frånfälle. Men så kom han ihåg "faffars" löfte och sprang
glatt in till mor, för nu skulle han få "faffars" klocka. Jodå,
John fick klockan.
I oktober gjordes bouppteckningen efter Johan Petter.
Lovisa överlevde sin make med två år. Hon hade då drabbades av cancer
och sjukdomen gjorde henne med tiden allt mer vresig. En kär
önskan för Lovisa var att få en sondotter. Det hann hon dock aldrig få
uppleva. Lovisa avled den 6 september 1911 och var då ovetande om att
önskedrömmen skulle bli uppfylld då tösen Ingrid föddes den 29 februari
1912.
