1650-1674
Under 1600-talet bedrev Sverige långa,
dyrbara krig och blev en stormakt i Europa. Detta ställde
stora krav på landets befolkning, framför allt allmogen,
med skatter och krigstjänst. Gotland blev svenskt och öns
nya herrar anbefallde en översyn av detta nya skatteobjekt.
Resultatet blev '1653 års revisionsbok för Gotland', en
sammanställning över gotländska skatteförhållanden vid
denna tid.
Av revisionsboken förstår vi att Anders
Larsson bytt till sig Ljugarns största gård Lauritse, 1/3
mantal, med äpplen, päron, plommon och körsbär i
trädgården. På Botreps plöjer Thommas Jacobsson sina fyra
tunnland åker, på Halluta sitter Påfwel Mårtenson och
undrar om gården är värd de tio daler han betalade vid
köpet för fem år sedan och på Nygårds går Peer
Jacobsson och pysslar med sina åttio humlestänger. De tre sistnämnda gårdarna är upptagna till 1/4 mantal vardera. På nytt
bekräftas ljugarnsgårdarnas ringa storlek. På Gotland finns vid den här
tiden 1519 bebyggda gårdar. Av dessa är endast 87 mindre än
Lauritse och 12 mindre än Botreps, Halluta och Nygårds.
Hur gick det då för Ljugarns första
industri, 'Lavarse kalkugn'? Tja, på modern svenska blev det
en flopp. Ugnen anlades omkring 1650, men utskeppningen av
kalk kan inte ha varit stor. Ur 'Journal för Stora
Sjötullen i Visby' framgår att år 1654 inkom endast ett
skepp till Ljugarns hamn, 1656 kom det inget alls.
Kanske hämmades den vedslukande
kalkbränningen av den katastrofala skogsbrand som 1655
drabbade Alskog, Ardre, Ala och Kräklingbo socknar. Dessutom
uppstod några år senare ytterligare en skogsbrand i Buttle
och Ala. Det sålunda sammanhängande brandfältet omfattade
11 000 tunnland och däri ingick delar av inte mindre än sju
socknar och 33 gårdar. Ala socken var den mest härjade.
Hela byalaget Gyhle, Stenstu, Olleifs, Botvatte, Lavase har
varit omgiven av branden, som gått ända fram till
åkerskiftena. Efter branden antecknades att på dessa hemman
"finnes nu ingen nyttig skog. Nyttig allenast till
brännved och gärdselskog utan ägarna måste köpa av andra
vad de till gårdens reparation behöva." Oavsett om det
nu var Lavase i Ala eller Lavase på Ljugarn som åtagit sig
att bränna kalk så borde det varit mer angeläget att de
närmaste åren efter branden använda kvarvarande skog runt
Ljugarn till närboendes akuta behov än till visbyköpmannen
Hans Bönderbys glädje.
Hans Bönderby avled i juni 1661, hans son
i november samma år. Det måste ha varit 
en jobbig tid för
hustrun Margareta, som dock fick lite lindring i
vardagsslitet då hon, enligt Visby rådhusrätts protokoll
1661, fick ta upp Kajsarporten i Visby ringmur så att hon
bekvämt kunde föra ut sin boskap från ladugården i staden
till betet utanför ringmuren. Hon påstås ha fortsatt driva
affärsverksamheten i Bursvik med bland annat leverans av
sten till Riddarhusbygget i Stockholm. Anspråken på
kalkleveranser från ugnen i Ljugarn överläts dock till
befallningsmannen Otto Vougdt, också från Visby.
Verksamheten vid kalkugnen upphörde redan 1670. Därmed var
Ljugarns första försök i kalkbranschen tillända.
Man hade dock, några år efter den första
skogsbranden, åter fått snurr på sågarna i trakten. På
Gotland är 45 sågar kända från den här tiden. De hörde
oftast till större gårdar, men de flesta kunde såga blott
höst och vår. Lämpliga åar med jämn vattenföring fanns
knappast på ön. I Ljugarns närhet fanns sågar vid
Liffride och Rommunds i Alskog samt vid brandhärjade Lavase
i Ala. En såg var också belägen på ljugarnsskogen vid ån
från Skaumyr. År 1661 utskeppades 90 tolfter bräder från
Ljugarns hamn.
Källor: Revisionsbok för Gotland 1653 (Internetdokument). Läget
för hamnen i Fröjel (Bertil Koch. Internetdokument). Gotländska
skogsbränder på 1600-talet (Ragnar Melin. Gotländskt Arkiv 1955). Ljugarn
och dess strandridare (L Bergh, H von Heine, O Monthan, ISBN 91-7400-070-5).
Visby dödsbok (Landsarkivet i Visby. Internetdokument). De
gotländska sågverken vid 1600-talets mitt (Åke G. Sjöberg. Gotländskt
Arkiv 1973).
Sidan uppdaterad: 21 oktober 2001
Copyright © 2001-2011, Jan-Folke Fernholm.
