1775-1799
(Betänk, att när vi följt Ljugarns historia
så här långt, så har USA:s historia inte ens påbörjats, franska
revolutionen ännu inte inträffat och någon ordentligt fungerande
ångmaskin ännu inte uppfunnits.)
På Ljugarn inleds perioden med att en av
uddens tidiga romanser bekräftas. I juli 1775 sammanvigs handelsbetjänten
Petrus Engedahl med strandridaredottern Elisabet Christina Strömberg. Paret
får med tiden fyra döttrar. En av dem kommer vi att möta som vuxen på
Ljugarn. Petrus blir kalkpatron på Rudvide gård i Alskog och prästen skriver om
Petrus: "Han var en ganska verksam man, såväl i handel som
gårdsbruk. Hade byggt gården alldeles av nytt och flyttat gårdstomten på
annat ställe än förut. Verksam och redlig i hela väsendet."
Huruvida bruksägaren och handelsmannen Petrus Engedahl agerade i
konkurrens eller kompanjonskap med Donner under den här perioden är oklart. Det var
vanligt att handelshuset Donner hade "utliggare", lokala
representanter, vid viktigare hamnar. Donner hade fortfarande intressen på
Ljugarn och var dessutom delägare i Rudvide
kalkugn.
Ungefär vid den här tiden uppförs 'Gula
gården' på Ljugarn. Dess äldsta del är ett gammalt bulhus, som flyttats
från Alskog. Ingen vet idag säkert vem som uppförde gården, men mycket
talar för att Petrus Engedahl var inblandad i detta.
Runt
1775 tvingade landshövding Segerbaden fram omfattande vägförbättringar
och 1780 började nya vägmarkeringar sättas upp. Man utgick från Stora
Torget i Visby och mätte landsvägarna till bland annat Närshamn (över
Lye) och Katthammarsvik på östra sidan av ön. Från dessa huvudvägar
gjordes några avstickare till andra viktiga hamnplatser, såsom Sandviken i
Östergarn samt Ljugarn. Sträckan Hemse – Ljugarn var en av de få vägar
"på tvären" av ön som också mättes. Redan under 1600-talets
senare hälft hade det kommit ett påbud att "vägarna 
skola mätas med snören, så att alla mil bliva lika långa och vid var mil
uppsättes vissa stenar", men den gången reste gotlänningarna
förgängliga milstolpar av trä eller sandsten, nergrävda i sanden utan
fundament eller "röse". Nu utfördes samtliga milstolpar och
fjärdingsvägsmarkeringar i sten. Stolparna placerades på vägens vänstra
sida och försågs med murade och spritputsade rösen av kalksten, täckta
av ett par kraftiga kalkstenshällar. Ännu finns stenarna kvar ovanför
Hallute backe, vid den gamla visbyvägen (övre högra bilden) och vägen mot
Hemse (bilden till vänster).
Fram till seklets mitt hade Gotlands köpmän investerat sitt kapital
främst i produktionsanläggningar som kalkugnar och sågverk. Varorna man
producerade skeppades nästan uteslutande med utländska fartyg – för allt
dyrare fraktpenningar. Detta fick köpmännen att engagera sig starkt i egen
skeppsfart. Gotländska handelsflottan växte snabbt och 1775 är de
utländska skeppen nästan bortträngda. Nu går åttio procent av frakterna
på gotländska kölar. Samtidigt åstadkommer sjökrigen vid denna tid, i
synnerhet i samband med det amerikanska frihetskriget som de stora
handelsnationerna är invecklade i, att skeppsfarten blir ännu mer vinstgivande
för de gotländska redarna. Viktiga konkurrenter har fallit bort. Man
tjänar mer pengar på att frakta andras varor än sina egna. Fartygen blir
större, rutterna längre och nu seglar man även till Frankrike, Medelhavet
och Nordafrika. Naturligtvis påverkar denna utveckling också livet på vår ljusa
udde.
I Ljugarn och omgivande socknar fortsätter den
vedslukande men mycket lönsamma kalkbränningen. Brädexporten avstannar dock. Myndigheterna hade ju
misslyckats att begränsa själva brädsågningen, men 1784 genomdrev öns energiske
landshövding att
kontrollen skulle flyttas från sågarna till utskeppningshamnarna. Man
fastställde den totala utförseln av brädor från ön och varje handlande
tilldelades en bestämd kvot därav. Exporten minskade drastiskt – från
rekordåret 1783 tvingades den ner med nära 90% på två år. 
Här i trakten
måste det ändå ha funnits en hel del färdigsågat
virke för det omtalas "att vid detta tidsskede lågo i Ljugarns hamn
flera hundra tolfter av de yppersta plankor och valbräder, vilka ruttnade
där på backen medan fartygen skyndade med barlast på kölen ut i den då så
vinstgivande frakthandeln". Fler fartyg behövdes och ett
skeppsvarv anläggs på Ljugarn för Donners räkning. Var det låg vet vi
inte, men strandområdet där Nybroen senare byggdes kunde möjligen
erbjuda lämpligt vattendjup för sjösättning. Vi vet att brigantinen ’Wänskapen’ om 16
svåra läster, cirka 150 tons last, byggdes i Ljugarn 1783. (Bilden
visar en riggad brigantin.)
I Ljugarn hamnade av en slump också 'Provincien Gothland', det största fartyg som kölsträckts på ön. Donner byggde
det 1783-1784 i Visby på spekulation för att sälja till Spanien, men
köpet blev aldrig av. Istället gick fartyget i fraktfart för handelshuset
Donner, men var så stort att det här på ön "endast kunde angöra
Ljugarns hamn" – det vill säga ankra på redden i Lausviken. 
Befälhavare var Anders Christoffer Calissendorff, en av Donners mest
betrodda skeppare. Han hade 1783 återkommit efter en femårig
medelhavsseglats där han tjänat grova pengar åt sin arbetsgivare, bland
annat på frakter mellan Afrikas piratkust och Italien. Före
femårsseglatsen fick Calissendorff och hans fru idel söner, som sedan
verkat i Visby och burit det stolta namnet vidare. Efter 1783
kompletterades barnaskaran med tre döttrar. Genom giftermål och avkommor
är dessa på olika sätt förknippade med Ljugarn – men här göms det
Calissendorffska påbråt bakom mer bekanta ljugarnsnamn som Pettersson,
Lutteman, Sundahl och Fåhraeus.
1788 blir Morten Rundberg pastor i Alskog. Systern Eva
Stina bosätter sig också i socknen efter sekelskiftet – och även deras bror
Bertel. Nu, runt 1790, är dock Bertel i Stockholm. Han är inneboende hos
en kaptensfamilj och "prasslar" med Gustaviana, frun i huset.
Hennes make, kapten Jacob Johan Anckarström har dock annat att tänka på. Sedan
han trasslat till det för sig, skjutit den svenske konungen och blivit avrättad, så
flyttar Bertel ihop med änkan Anckarström och hennes fyra barn. Paret
gifter sig, flyttar till södra Gotland och för hustruns pengar köper
Bertel sig en tjänst som häradshövding. Han misslyckas både som
häradshövding och make. Han blir nesligen avsatt från sitt ämbete,
hustrun överger honom och han flyttar till broder Mortens pastorat. En
händelserik fortsättning följer i nästa avsnitt.
'Provincien Gotland' går under vid en storm i Nordsjön
1788. Strandridaren Lars Strömberg avlider 1790 och efterträds
av Olof Ekelund, som stannar tre år innan han återvänder till Lilla
Tullen i Visby. Den 5 oktober 1794 omkommer Johan Nygårds, Zachris Pehrson
Lauritze, Erik Larsson och Hans Olsson, alla från Ljugarn. De drunknade på
öppen sjö då de i en båt höll på att draga sina fiskegarn. 1794
förliser också brigantinen 'Wänskapen' samt exporteras 494
läster kalk från Ljugarn, som nu är öns fjärde hamn efter Slite,
Klintehamn och Katthammarsvik. Kapten Calissendorff drunknar 1795 i S:t Ybes,
Frankrike.
Under de första hundra åren av svenskt styre drogs
närmare hälften av Gotlands bondgårdar in till staten på grund av
böndernas oförmåga att betala skatt. De blev kronohemman. Först 1745 kom
en rättvis mantalssättning och mot slutet av 1700-talet börjar det bli
ekonomiskt möjligt för bönderna att återköpa tidigare indragna gårdar.
Sålunda kunde Jöran Mårtensson 1795 friköpa fädernegården Botrejvs på
Ljugarn från Kungl. Majt och Kronan för 7 riksdaler och 24 skilling. Vem
Jöran var? Jo, han var farfars farfar till Hanna Boberg, som givit namn
åt en vägstump på lotsbacken.
Vid 1700-talets slut gällde fortfarande
skråväsendet. Det var inte tillåtet för vem som helst att utöva
hantverksyrket och det var inte heller tillåtet för sockenborna att anlita
någon annan än socknens utsedde hantverkare. Behövde nyssnämnde Jöran
på Botrejvs halvsula sina skor så fick han bege sig till sockenskomakaren Per Åberg
vid Alsarve i Ardre – även om Jöran visste att skomakaren Pehr Smitt vid
Rudvier i Alskog skulle ha gjort jobbet mycket bättre. 1797 hette
sockenskräddaren i Ardre Lars Löfqvist, Westerby, och i Alskog fanns
yrkeskollegan Per Ahlstedt, Snovalds,
med sin lärgosse Mattis.
