Forntid
Under stenåldern simmade fiskar över
Ljugarn. Landet som varit nedtryckt av inlandsisen höjde
sig sakta. Vid bronsåldern för cirka 3000
år sedan låg marken fortfarande sex meter under dagens
nivå. Nästan hela samhället var täckt av Östersjöns
vatten och strandlinjen gick från bergknallen vid Folhammars
raukfält och fortsatte åt sydost en bit nedanför Hallute
backe. Burgbacken, kalkstensplatån strax bakom nuvarande Konsum, tittade upp som ett litet stenigt skär en bit ute i vattnet
och ännu längre ut bröt sjöarna mot en större grusbank
som senare blev backen där lotsarna fick sin boplats. Sedan
fortsatte strandlinjenen från Hallute backe upp i Alskog
inom synhåll från Gålrum och vidare söderut där den
strök tätt förbi Digerrojr på gränsen mellan Lau och
Garda. De stora rösena och skeppssättningarna med
"förfädars bain" fungerade som revirmarkeringar
för bronsåldersbosättningarna och ligger nu vid
sockengränser eller där stranden gick förr. Många ortnamn
i trakten härstammar från denna tid. Läs
om ortnamn ...
Efterhand som vattnet drog sig tillbaka
från de hedniska kultplatserna i Alskog och träden skymde
sikten så behövde besökande bronsålderssjöfarare hjälp
att finna den rätta stigen. Då C. G. G. Hilfeling besökte
Digerrojr i slutet av 1700-talet såg han i östlig riktning
"ett par eller flere uppreste stenar efter
varandra". Det berättades för honom att sådana stenar
rests för länge sedan med 40-50 alnars mellanrum för ett
markera vägen från Ljugarns vik till röset.
Med seklenas gång dyker allt mer av
Ljugarn upp. Under järnåldern, vid vår
tideräknings början, ligger marken fyra meter under
nuvarande nivå. Det är fast mark hela vägen ut på Burgbacken. På
klinten 300 meter bakom dagens vattentorn har strandsvallet har gröpt ur en s.k.
jättegryta i kalkstenshällen. En bit ut i vattnet ligger en flack holme
och skyddar mot vågor från öster. Den är ljus grusig och
några hundra meter tvärsöver. Det är toppen på
lotsbacken. Strandlinjen går strax nedanför platsen där
väderkvarnen står. Badstranden och samhällets låglänta
delar är fortfarande sjöbotten. Folhammar är en grusig
udde där några meterhöga raukar sticker upp ute i vattnet.
Vid den här tiden börjar Ljugarn få betydelse för
människorna i trakten, kanske inte som fast boplats, men det
bör ha varit idealiskt att fiska med små båtar i det
relativt grunda vattnet fram till holmen. En tämligen
vidsträckt fornborg, burg, har funnits där på Burgbacken
och givit den dess namn. Fornborgen är ungefär 300 m lång och 200 m bred.
Borgvallen av grus och sand är ca
10 m bred och 3 m hög på vissa sträckor. Lämningarna är svåra att datera, men
många fornborgar kom till nu under den period som kallas folkvandringstiden, t.ex.
började Torsburgen invid Ardre att användas som befästning
omkring år 300.
Norr om Ljugarn börjar Ardres storhetstid som
handelscentrum. Ardre är vid denna tid en uppodlad bygd. Det
finns en gravplats, en domarring med sju stenar, i Folar åt
havet till. Sex bildstenar från 500-1100-talet har man funnit
i trakten plus fyra bildprydda sidor i en stensarkofag.
Sannolikt har Ardreborna redan nu haft handelsförbindelser
österut. En av Ardrestenarna är smyckad med keltiska
slingor. På andra sidan Östersjön finns spår av keltisk
närvaro i Litauen, vars huvudstad Vilnius grundats som
Keltisk handelsplats. Läs
om bildstenar ...
När vi kommit fram till vikingatiden,
kring 900-talet, har landet höjt sig ytterligare två meter.
På Ljugarn har Burgbackens kalkbrant via blöta, ibland
översvämmade strandängar förenats med den forna
grusholmen, som nu blivit en ljus udde toppad med en gles
gräskalott. Vägen ut till udden är fortfarande alltför
sank och vattenbemängd för att själva udden skulle kunna
vara till nytta som hamnplats och vattnet kring uddens fäste
är för långgrunt för båtar.
Bättre hamnförhållanden rådde i Ardre,
vid Folhammar. Där kunde den tidens handelsskepp, så
kallade "snäckor", segla fram över djupt vatten
ända in till den mjuka sandstrand, som ligger några hundra
meter norr om Vitvärs fiskeläge. Här gick handelsmän
iland och vandrade med sina varor raka vägen upp mot
marknadsplatsen uppe på Kaupungs klint. På vägen passerade
de det gamla försvarstornet, kastalen, som sannolikt
använts som tillfälligt skydd vid överfall eller för
bevakning och för att kunna varna handelsmän på klinten om
illgärningsmän nalkades till lands eller sjöss.
Viken där skeppen med de vittfarna handelsmännen landade har fram till 1900-talet haft namnet
"Videfarsvik", ett namn som nu lever kvar i
Vitvärs fiskeläge. Som av en händelse finns i
"Videfarsvik" ett präktigt bestånd av den
fridlysta växten martorn. Den är vanlig vid medelhavet men
sällsynt på våra breddgrader så när som på vissa
sandstränder i Blekinge samt på Öland och Gotland. Kanske har
den taggiga växten råkat följa med något handelsskepp
från en avlägsen strand och sedan blivit rotfast här. Läs
om Martorn ...
