Medeltid
Omkring 1100 är Gotland sedan länge en
organiserad bonderepublik och en kristen stat. Hamnar och
skeppsgårdar finns spridda utefter hela den gotländska
kusten, men två huvudhamnar har trätt fram, Visby och
Västergarn, båda på öns västkust. Mycket av Gotlands
medeltidshistoria skapas sedan i Visbytrakten eller söder
och öster därom – Visbys blomstring, inbördeskriget,
Atterdags härnadståg och sjörövarlivet på Visborgs
fästning. Vidsträckta myrar i öns inland gör det svårt
att landvägen ta sig från Visby förbi Roma och vidare fram
till bygderna i Ardre och Alskog. Vill någon färdas
sjövägen från Visby så ligger dessa socknar diametralt i
andra änden på ön. Trakten ligger alltså lite "på
Gotlands baksida", men även här händer saker.
Självklart fortsatte den fria och fredade
handeln utefter gotlandskusten, så även kring Ljugarn. I
inledningen till Visby stadslag från tidigt 1100-tal finns
fastslaget: "Det vare veterligt, att då köpmän
samlades på Gotland, så svor man den friden, att var och en
skulle runtom landet hava stranden fri åtta famnar upp i
land, även om där vore åker eller äng, på det att envar
desto bättre skulle kunna bärga sitt gods. Så ock om
någon komme att ligga för ankar under samma land, skulle
han stå under samma frid". Sådant skydd ånjöt
alltså de köpmän av mångahanda tungomål, som ännu en
tid fortsatte landa i Videfarsvik vid Folhammar eller ankrade
upp lite längre söderut i lä av Ljugarns ljusa udde.
Kyrkobyggandet blomstrade.
Stenhuggare, som varit verksamma vid byggandet av Lunds
domkyrka i början av 1100-talet, förde med sig nya murnings-
och valvslagningstekniker till ön. Gotlänningarna lärde
sig använda kalkbruk. Globus och andra kringresande
stensnidare erbjöd mot betalning sina tjänster. Det är nu
som kyrkorna i Ardre och Alskog byggs. Gotländska
sockenkyrkor, med något undantag, placerades alltid
"mitt i byn", dvs så att alla bygdens gårdar hade
ungefär lika långt till helgedomen. Eftersom ingen av
kyrkorna har placerats med "dragning" åt
ljugarnshållet så kan man misstänka att det vid denna tid
inte funnits någon gårdsbildning vid Ljugarn, som haft
inflytande på kyrkans placering. Alskogs kyrka har ett
långhus från omkring år 1200, tornet är från 1200-talets
slut och koret från omkring 1300. Tornet i Ardre kyrka är
byggt omkring 1200. Det är byggnadens äldsta del och har
varit anslutet till en nu försvunnen 1100-talskyrka.
Långhuset och koret uppfördes båda omkring 1250. Enligt
forna tiders tradition är den lilla kyrkobyggnaden placerad
efter jordlinjerna och dimensionerad på så sätt att
långhuset är inramat av fyra linjer och koret når fram
till nästa jordlinje. Läs
om jordlinjer ...
Visbys befolkning femdubblades på mindre
än hundra år. Efterfrågan på landsbygdens produkter blev
enorm. Med den ökande produktionen steg också behovet av
förvaringsutrymmen. Förrådshus av sten uppfördes, ofta
gemensamt brukade av flera gårdar. Eftersom Gotlands ostkust
många gånger, även under senare århundraden, härjats av
grannar från öster så byggdes förråden här som bastanta
försvarstorn till skydd för befolkning och bärgad skörd.
Sådana försvarstorn, kastaler, uppfördes invid kyrkorna
bl.a. i Ardre, Gammelgarn, Kräklingbo och Gothem. Stockarna
till bjälklag i Gammelgarns kastal höggs 1202 och man har
funnit sädeskorn på bjälkresterna. Av Ardres kastal
återstår bara grundmurarna, vilka återfinns 75 meter
sydväst om kyrkan vid den före detta skolan. Lämningarna
antyder att kastalen haft en port åt söder och utvändigt
mätt 8,2 x 8,6 meter, murtjockleken var 1,6 meter vilket
givit en inneryta på omkring 46 kvadratmeter.
Under 1300- och 1400-talen är Gotland en
lekboll i unionstidens maktkamp kring Östersjön. Öns
ekonomi försämrades markant. Det är kanske därför som
Gunfjauns kapell, troligen byggt på 1300-talet som
gudstjänstslokal vid Ardres gamla marknadsplats på
Kopungsklint, aldrig fullbordades. 1487 börjar Gotlands
tillvaro som dansk koloni. Bonderepubliken blev efterhand
upplöst eller snarare sönderslagen.
Bönderna fortsatte envist sin gamla
köpenskap och det ledde till svåra slitningar med Visby.
1554 klagade visbyborna över att utländska köpmän om
sommaren likt rovgiriga sjöfåglar dök upp i lanthamnarna
med sina skutor och sitt kram. De "segla till hamnarna
vårfrudag i fastan och bliva liggande stilla där till sankt
Mikaels dag och idka sin köpenskap, och bonden far med sina
varor till dem på strandbacken och vi sitta i staden och få
intet". Året därpå, 1555, tillmötesgick Kristian III
Visbyborgarnas krav på färre, helst inga lanthamnar genom
en förordning som bl.a. fastställde att bönderna från
Garda och Kräklinge ting, där Ardre och Alskog ingår,
skulle föra sina varor till Östergarns hamn och där sköta
sin handel. Detta behövde ju inte betyda att utskeppning via
hamnar i ljugarnstrakten upphörde, bara att varorna måste
föras till Östergarn för kommers med utländska köpmän.
Vid den här tiden dominerade holländska sjöfarare handeln
i Östersjöområdet. Kanske fanns det tid för en social
samvaro vid sidan av köpenskapen också – Linné
noterar halvannat sekel senare att pärkspelet bara var känt
på Gotland och i Holland.
Vid slutet av 1500-talet finns sannolikt
några fast boende familjer på Ljugarn. Mer om gårdarna i
nästa avsnitt.
