1850-1874
Vid halvsekelskiftet 1850 var övre delen av Ljugarns
samhälle fortfarande en jordbruksbygd. På största gården Lauritze hette
husbonden Olof Petter Jacobsson. Han hade fem år tidigare löst ut sina syskon efter en
rättstvist. Gården höll sig också med jordbruksarbetare. En av dem var Lars Oskar Sandström som
bodde i en enkel bostad nedanför Hallute backe med sin familj. Sonen Carl Bernhard, född 1851,
valde dock sjömansyrket och avancerade med tiden till välrenommerad kapten vid Gotlandsbolaget i Visby.
Han blev också pappa till en av
Gotlands första flygare.
Handelsman Claudelin hade hunnit etablera sig ordentligt
mitt i samhället. Det var vid den här tiden som Claudelinska huset,
affären och andra präktiga kalkstensbyggnader kom till. Affärerna gick
strålande ty under 1850-talets Krimkrig rådde en högkonjunktur utan like.
Spannmålspriserna steg på hela ön på grund av att Frankrike
och Storbritannien utnyttjade norra Gotland som bas för
sin gemensamma flottas krigsföretag i Östersjön. Ljugarnslotsen Jacob
Garnström anlitades förresten vid några tillfällen för att lotsa
engelska fartyg fram "till ryskt vattenområde".
Vid Ljugarns hamn sjöd det av liv. Äntligen skulle man
få en lösning på kajproblemet! Vid en entreprenadauktion i Visby vintern
1850 åtog sig rådman J Norrby att uppföra en stabil lastbrygga av trä,
stenfylld, i Ljugarn. Arbetet påbörjades samma år men drog ut på tiden.
1852 kom kapten von Essen och ingenjör Ehinger med en plan till
förbättring av bryggan vartill man fick 1000 riksdaler banco i anslag. 1854 stod
Nybroen klar.
Sommaren 1859 rensade man hamnens botten för ett statsbidrag man fått om 3000
riksdaler. Annars var det lokalbefolkningen som på den
här tiden skulle svara för lanthamnens underhåll. Nu hade man dock tur.
Redan 1866 slapp allmogen denna skyldighet. Pengar för hamnbygge och underhåll samlades hädanefter i en fond,
lanthamnsfonden, som sköttes av länsstyrelsen.
När nu hamnen rustades upp så passade man på att
ersätta den gamla strandridarebostaden med ett nytt hus åt tullinspektor J
F Tiljander som tillträtt 1849. Tiljander var gift med en syster till
den välkände gotlänningen P A Säve och 
1851
kunde paret flytta in i det hus som idag är vandrarhem. Samma år
fastställdes att Ljugarn skulle få postkontor och den 1 januari 1852
öppnades detta med Tiljander som postmästare. Ljugarn var en av de tre
första orterna utanför Visby som fick egen postexpedition. Postgången
kunde ännu vara lite oregelbunden. Exempelvis var det en hård vinter 1855
med is över till fastlandet och två månaders postavspärrning.
Postkontoret i tullhuset drogs in 1867 varefter postdistributionen skedde i
samarbete med Claudelins.
Med allt folk som jobbade och slet i området runt hamnen och med
sjöfolk som anlände till den nya bryggan så kan man ana att hamnkrogen
var välbesökt – ibland med tråkiga följder. Vi läser i Gotlands Läns
Tidning den 11 juni 1852: Bondesonen Olof Johansson, Larsarfve i Alskog,
omkom vid fiske utanför Ljugarns hamn. I följe af denna olyckshändelse
har i nästa nr en uppsats blifvit insänd om "Följden av brännvins
minutering vid Fisklägen". Olof föll överbord och drunknade då han
var ensam i båten ute för att söka torskbete. Återfanns två månader
senare. Han var 24 år.
Nåja, man försökte i någon mån blidka dem som
propagerade för att krogen skulle stängas. Vid sockenstämman i Ardre 13
mars 1859 "beslöts enhälligt att brännvinsminutering finge
fortfarande utövas vid Ljugarns hamn under tre år med de uttryckliga
villkor, att den som kommer att å den blivande auktionen inropa denna
rättighet skall: 1) till salu hålla bröd åt de behövande inom socknen.
2) årligen så länge rättigheten innehaves betala 150 riksdaler riksmynt
utom den till staten ingående utminuteringsavgiften, vilka 150 riksdaler
förskottsvis erläggas … skall användas till beredande av
skolundervisning åt de på Ljugarn varande till Ardre hörande barn inom
skolåldern".
Vid samma möte föredrogs också frågan om att inrätta
ett sockenbibliotek "och som inga andra medel ansågs vara
tillgängliga än möjligen av sockenmagasinet, så beslöts, att av
magasinet årligen bidraga härtill med 2 tunnor råg eller i händelse
häremot skulle något år möta med 20 riksdaler årligen av magasinskassan, och
på det denna sak måtte vinna framgång, skänkte herr löjtnant Tiljander
150 riksdaler riksmynt, som genast framlämnades till grundplåt och till
inköp av nyttiga böcker."
Holmbolaget bildades 1860. Sjutton bönder i Alskog köpte
Laus holmar för att nyttja dessa som betesmarker och för grässkörd. 1866
byggdes den första pråmen som skulle frakta djur och hö mellan holmarna
och Ljugarn. Seglande tremänningar drog det otympliga flytetyget, som
ibland ställde till extra förtret. 1871 sjönk pråmen med hölast vid
Skarpholmen och måste bärgas. Året därpå slet sig pråmen då den låg
för ankar. Den drev iland och tappade järnkölen. Med förenade krafter
tog man sig dock igenom besvärligheterna – och man hade säkert också en
hel del roligt under det här arbetet.
Skråsystemet var avskaffat sedan 1846 men gamla mästare
fortsatte ännu en tid att ta sig an lärlingar och gesäller. Först 1864
infördes full näringsfrihet i landet. Efter detta år kunde vem som helst
fritt praktisera ett hantverksyrke. Detta fick stor betydelse för
tillväxten och den ekonomiska utvecklingen på Ljugarn. Det var nu den stora
skaran av snickare, smeder, repslagare, garvare, färgare, skräddare och
skomakare började strömma till och bosätta sig längs Storvägens nedre
del.
Ännu dominerade segelfartygen inom sjöfarten. Höstarna
var besvärliga när kraftiga vindar flera dagar i sträck kunde pressa på
mot land. Under tre höstmånader 1850 strandade tretton fartyg utefter
gotländska kusten. Några drogs flott men de flesta blev vrak. November
1853 var den
oldenburgska skonerten "Troubadour" på väg
till Bremen med råg när den strandade på Storholmsrevet utanför Ljugarn
och blev vrak. 
Briggen "Hulda"
på väg från Riga till Gent med
last av bjälkar strandade på samma rev i oktober 1865. Besättningen
bärgades men fartyget blev vrak. En dag i september 1869 kom skonerten
"Bon Ami", jakten "Arowna" och skonerten "Pomona"
vinddrivna in till Ljugarns hamn, alla från Petersburg. Vind och vågor var
inte de enda riskerna för sjöfarare och kustboende. Koleran härjade såväl
i Stockholm som på andra sidan Östersjön. Tiljander var också ortens
"Quarantaine-Befälhafvare" och 1855 blev fartyg från Ösel
bortmotade när de skulle gå in till Ljugarn. I november 1856 gjorde lotsen Jacob Garnström
ett kort besök ute till havs på en jakt från Stockholm. Där ådrog han
sig kolera och smittan spreds också till Jacobs två bröder. Två veckor
senare blev där tre lotsänkor och tio faderlösa barn uppe på lotsbacken.
Under åren 1851-1854 lät Hushållningssällskapet göra
en grundpejling runt hela Gotland för att lokalisera de yttre grunden för strömmingsfiske. Man ankrade en segeljakt tre sjömil
ut från land. Från jakten rodde man ut två sjömil i åtta väderstreck
och lodade
djupet var tionde minut. Så flyttade man jakten en bit och upprepade
proceduren tills hela kuststräckan var kartlagd. Arbetet var väderberoende
och mödosamt. Resultatet kan dock ha bidragit till att fisket tilltog på
Ljugarn ty 1869 var fiske ortens största näring. 1871 byggde man ett
salteri och började sälja salt strömming till Stockholm. 1872 tog prosten
i Burs över laxfiskare från Öland och Blekinge för att lära
gotlänningarna att fiska lax i öppna sjön. Om våren när laxen var på
väg från vintervilan i södra Östersjön till sina gamla lekorter i norr så strök den förbi ön,
i synnerhet utefter östra
kusten. Laxfiske kom senare att
bli en god inkomstkälla för Ljugarns fiskare.
Källor: Den ljusa udden (Bo Hallin, ISBN-91-85716-63-4).
Lena Svedman Augris (Fakta om familjen Sandström). Ljugarn - en lanthamn
bland lanthamnar (Sven Gerentz. Från gutabygd 2001, Gotlands Hembygdsförenings
förlag, ISSN 0349-9278). Lotsarna Gahnström på 1800-talets Ljugarn (Allan
Cedergren. Haimdagar nr 2/01, ISSN 1402-943X.). Anteckningar från Gotlands
Kuster (J.G. Bergenstjerna. Wisby 1869.). Postkontor och Postmästare (Ernst
Grape, Postverkets tryckeri Stockholm 1951). Gotländska släkter (Olle Överby.
Internetdokument.). Protokoll vid allmän stämma med Ardre
församling den 13 mars 1859 (Gotlands läns bebyggelse,
David Gadd m.fl. Malmö 1956). Tidningsnotiser,
redovisade i 'Från Hallute Backe till Langbjenne' (Hans von Heijne,
Segerdahls Tryckeri AB, Visby, 2003. Även som 'Ljugarn-litteratur',
Internetdokument.). Alskboar (Annie M Jacobson. Gotlands Allehanda Visby
1974). Lausholmar, Holmbolaget och pråmtransporterna (Hans von Heijne, Från
gutabygd 2000, Gotlands Hembygdsförenings förlag, ISSN 0349-9278). Havets
och fiskarens sagor (P.A. Säve. Gotländska skrifter II, ISBN
91-85716-03-0). Foto ur Berth Wibergs familjealbum. Teckningar av Jacob
Hägg, beskurna.
Sidan uppdaterad: 22 april 2004
Copyright © 2001-2011, Jan-Folke Fernholm.
