1700-1724
De av skogsbrand härjade områdena i
Alskog, Ala och Ardre är nu vid sekelskiftet "av smått
unggröna beväxt", det vill säga där finns små
björklundar och ungtall av så ringa grovlek att den är
"till intet nyttig" eller möjligen användbar till
brännved. Närmast Ljugarn har skogen dock sluppit eldens härjningar och
står oförstörd.
Följer vi vägen uppifrån landet så som
skattläggningskartan från år 1700 visar, så byts skogen mot åkrar då
vi kommer nedför Hallute backe. Vi får omedelbart tre gårdar i
blickfånget. Över åkern till vänster ser vi Butreps. Stickvägen till
höger, vid dagens bensinmack, är infarten till Hallute och när vi
passerat den så ligger Nygårds omedelbart på vänster hand. Vi
fortsätter Storvägen fram mellan åkerlappar och tegar. I höjd med dagens
Konsum delar sig vägen. Tog vi åt höger skulle vi komma till Lauritze
nordväst om Burgen med gårdens lilla vattensåg i ån där bakom. Men vi
fortsätter utåt udden. Ingen bulldoft slår emot oss vid Espegards, för
där finns ännu varken hus eller café. Här här är idel obyggd mark och
istället möter oss alskogsbönders lummiga ängen, en naturtyp som Hemänget och trädgården
till Claudelinska huset ännu kan vittna om. Den delen av Ljugarn hör till
Alskogs socken än i dag.
Så upphör den frodiga växtligheten. Torrt strandgräs
skiljer oss från havet på vänster hand. Pålandsvinden sliter i våra
kläder, för med sig en doft av släke och virvlar upp lite kalkdamm
vid den nedlagda kalkugnen som skymtar där uppe på höjden. Längs med badstranden, som inte alls är så bred som idag, kommer en liten
väg från Vitvär. Den lämnar stranden vid Gamle hamn och ansluter till
vår Storväg. Men i början på 1700-talet fortsätter Storvägen inte upp
på Lotsbacken utan viker av till höger, följer backens rundning på plan
mark och fortsätter, med åkrar och utägor på höger hand, rakt ned mot
'Liaugarn bodvik', som sedemera blev fiskhamnen. Där finns fyra ensamma
fiskebodar och några bodåkrar. En liten åker, på
vilken vandrarhemmet nu står, hör till
'Prestbolets och Kyrkans jordar'. Hela den karga Lotsbacken, från kvarnen
till den gamla kalkugnen liksom strandremsan, ett par hundra meter bred,
utefter hällarna ned mot fiskebodarna ansågs på den tiden vara en 'oduglig
backe'.
Vid den här tiden är Karl XII regent i Sverige. Han har
hunnit reta upp Ryssarna och sedan gått och gömt sig i Turkiet. Därför
fick Gotlands ostkust tre gånger under detta kvartssekel känna på krigets gissel. Trakterna kring
Östergarn var mest utsatta, men eftersom Ljugarn och Ardre
hörde till Östergarns pastorat så kändes nog händelserna
skrämmande nära. Den tredje augusti 1715 ankrade sex ryska
örlogsmän innanför Östergarnsholm. Landsatt manskap
plundrade prästgården och förde bort prosten Nicolaus
Neogard samt fyra sockenbor i fångenskap. Två år senare blev det ännu värre.
Den nionde juli 1717 ankrade en rysk flotta utanför Herrvik
och landsatte 1200-1500 man. Säkert kunde man från Ljugarn
se röken från vårdkasarna som tändes på
östergarnslandet. Öns bondesoldater, som kallades till
platsen, gjorde ingen heroisk insats. Ryssarna kunde enkelt
plundra i Östergarn, Kräklingbo, Anga, Norrlanda och
Gammelgarn. Det är nu kyrkoböckerna i Östergarn blir
borttagna av ryssarna (till förfång för senare tiders
släktforskare) och i slutet av året måste en ny födelse-,
vigsel- och dödsbok uppläggas. Den femtonde juli var
fienden till och med framme i Ardres östligaste delar, men
då kom order om återtåg. Dagen efter lastade ryssarna
skyndsamt sitt stora byte och avseglade. De förde med sig
ett tjugotal fångar, bland annat tjugoårige Per från
Petsarve i Ardre. Vice pastor Lars Neogard uppger också att
"en gosse i Liugarn" skulle blivit bortförd.
Samtliga invånare i Östergarn och Kräklingbo pastorat,
både vuxna och barn, kallades till rannsakning i
Katthammarsvik den 30 juli, där man summerade förlusterna
och nagelfor vissa sockenbors agerande under hemsökelsen.
Under 1718 blev självaste Ljugarn berört av
krigshändelser, om än mindre allvarliga. Redan i juni detta
år kryssade en rysk eskader utanför Gotlands ostkust, men
uppträdde inte hotande. I slutet av juli gjorde dock två
ryska fregatter strandhugg vid Tomtbod, nordöst om Rone, och
i Ljugarn. Där tog de 30 nöt och 55 får. Några vårdkasar
tycks inte ha blivit tända och inget uppbåd larmades. Den
ende som gjorde något var kaparkaptenen Gahm, som
förföljde de ryska skeppen. När han till sist upptäckte
att de var örlogsmän flydde han in mot Ljugarn där
ryssarna satte efter honom med sina slupar. Då tvingades han
bränna sitt fartyg och rädda sig iland med sin besättning.
Vad hände då med med de bortrövade
gotlänningarna? Jo, prosten Nicolaus Neogard och de fyra sockenborna återkom från
sin ryska fångenskap i november 1717. Vid freden i Nystad
1721 bestämdes att fångar på ömse sidor skulle släppas.
Tre eller fyra av de år 1717 bortförda kvinnorna återkom
till hembygden 1722. De övrigas öde är okänt.
Krigsåren 1700-1721 hade varit svåra för öns
befolkning och pesten 1710-1711 slog hårt. Handel och sjöfart hade legat
nästan helt nere. I och med freden 1721 blomstrade i första hand Visby
snabbt upp igen och handeln, som huvudsakligen var baserad på kalk och
timmer, tog åter fart. Borgare i staden insåg att det fanns goda
framtidsutsikter i kalkbränningen och de hade kapital att investera. Att
etablera och driva en kalkugn krävde nämligen stora insatser av folk och
pengar. Det var ju inte bara kalkugnen som skulle byggas utan också
kalklador, bryggor och fartyg.
Det är nu Ljugarns egentliga storhetstid inleds.
Förspelet börjar även denna gång i Visby, där landssekreteraren vid
denna tidpunkt heter Hans Lothigius. Hans syster, Anna Christina, hade redan
1719 ingått äktenskap med änkemannen Samuel Hansten,
salpetersjuderiinspektör och senare överinspektör vid Lilla Tullen. Kalk
och handel var inget nytt för syskonen Lothigius. Deras mor var dotter till
köpman Hans Burmeister i Visby och fadern, borgmästare Hindrich Lothigius,
hade ägt Ahrs kalkbruk fram till 1705. Då var bruket konkursmässigt på
grund av virkesbrist sedan mask och vådeld förstört all skog på brukets
ägor. Nu var familjen redo för en ny satsning i kalkbranschen – på
Ljugarn. Mer om detta i nästa avsnitt.
Källor: Gotländska skogsbränder på 1600-talet (Ragnar Melin.
Gotländskt Arkiv 1955). Den ryska hemsökelsen på Gotland år 1717.
(Arnold Sandberg. Gotländskt Arkiv 1948-1949). Gotländsk krigshistoria
(Bengt Hammarhjelm). Gotländskt vigselregister (Landsarkivet i Visby. Internetdokument). Ljugarn och dess strandridare (L Bergh, H von Heine, O
Monthan,
ISBN 91-7400-070-5). Dorothea Norlings anor (Staffan Leissner. Internetdokument.).
Sidan uppdaterad: 6 mars 2002
Copyright © 2002-2011, Jan-Folke Fernholm.
