1675-1699
Alltsedan Gotland blivit svenskt var
bönderna i Ardre, Alskog liksom på resten av ön tvungna
att uppsätta båtsmän till rikets örlogsflotta.
Båtsmansorganisationen baserades på indelning i rotar, där
varje rote utgjordes av fyra à fem hemman. Då båtsmännen inte behövdes i
kronans tjänst skulle de vistas hemma i sina rotar och där
uppbära hemkallspenningen av sina rotehållare. De
gotländska båtsmännen kallas för första gången till
tjänstgöring år 1675 då kriget mellan Sverige och Danmark
utbryter. 1676 blev Gotland
"befriat" av den danske sjöhjälten Nils Juel och danskarna höll ön besatt till
krigets slut 1679. Det medförde att de
gotländska båtsmännen inte under tre år kunde återkomma
till sina hemsocknar utan fick förläggas, troligen på
Dalarö.
Efter det danska mellanspelet ökade
makthavarna sina ansträngningar att "försvenska"
gotlänningarna, men gutarna hade svårt att förstå den
svenska mentaliteten och var motsträviga. Prästerna och
kyrkan hade en viktig roll i förändringsprocessen. Det var
i stort sett obligatorisk närvaro på gudstjänsterna och
kyrkan var på den tiden den enda riktiga nyhetskanalen
makthavarna hade att nå ut till befolkningen. Prästerna
kunde nu förlora ämbetet om de predikade på danska och
predikan skulle i så fall repeteras på svenska. Prästerna
klagade över att åhörarna löpte ut när predikan
repeterades och Consistoriet gav dem lov att tillsluta
kyrkdörren "att ingen må löpa ut förrän predikan
repeterats". En ny kyrkolag kom 1686. I den ålades kyrkan att föra böcker över
husförhör, födslar, vigslar, dödsfall och flyttningar. De
äldsta bevarade katekisationslängderna från Gotland är
upplagda år 1688. Där betygssattes vars och ens kunskaper i
katekesen och markerades med prickar om vederbörande kunde
kristendomsstycket enbart på danska eller på det
"rätta" språket, svenska.
Ljugarns hamn är nu väl etablerad och
förekommer på fler svenska kartor från tiden.
Lantmäteridirektören Carl Gripenhielm benämner den
'Logards hamn' på sin karta från 1688. På specialkartan
över Östersjön "begynnandes ifrån Calmarsund intill
Stockholm, innehållandes iemwäl öjarna Gottland och
Öland", som lotseridirektören" Petter Gedda
upprättade 1695, visas ett med ankare markerat
'Långgarnshamn' vid kusten utanför Alskog. Dessutom är det
markerat att farvattnet var grunt och osäkert i hela
Lausviken från holmarna till udden där Ljugarns lanthamn
senare placerades. Inseglingen till Ljugarns gamla hamn
skulle alltså ske från norr eller nordost.
Det var ett besvärligt kvartssekel för
öns befolkning. 1675-1679 var det missväxt, hungersnöd.
Barnkopporna grasserade 1694. 1698 var också ett svårt år
då folk dog av både hunger och "blodsot" (tyfus).
Värst var krisen på sydöstra Gotland i ett bälte över
Alskog, Ardre upp mot Östergarn. Siffror från angränsande
socknar visar att dödligheten var fem till tolv gånger
större än normalt. Uppgifter saknas för att kunna beräkna
dödligheten i Ardre - varför, det framgår av händelserna
i nästa avsnitt.
Källor: Alskboar (Annie M Jacobson. Gotlands Allehanda Visby 1974).
Epidemier och folkmängd under Gotlands sextonhundratal (Anders R Johansson.
Sockenmagasinet Haimdagar Nr 1/2000).
Sidan uppdaterad: 21 oktober 2001
Copyright © 2001-2011, Jan-Folke Fernholm.
